Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Kellgren som kritiker i Stockholms Postens tidigare årgångar. Av Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgren som kritiker i Stockholms Posten
tillfälle under motivering att den hörde
till de »få, som varit nog väl skrevne, att
förtjäna Critique». Allvaret i denna
försäkran framgår av de följande artiklarne,
vari en serie pekoral karakteriseras
enbart genom skickligt valda utdrag.
I Leopoldskritiken använder Kellgren
den gammaldags formen av
detaljgranskning strof för strof, och recensionen verkar
därför kriarättning. Måhända kan man inte
frånkänna Kellgren vissa kitsliga
anmärkningar, men de svara alla mot kravet att
»Läsaren bör kunna begripa vad Skalden
säger». I själva verket har Leopold
tillgodogjort sig åtskilliga av dem för den nya
upplaga av odet han utgav på nyåret.
Bakom Kellgrens klarhetskrav ligger
emellertid en annan konstuppfattning än
Leopolds. Denne har skrivit sitt ode i den
»style créé», som 1700-talet kallade
Pin-darisk men som i verkligheten är rent
manieristisk. Mot denna konstlade stil,
som i grunden var alldeles främmande för
den rationelle skalden, reagerar Kellgren
med all rätt, och han har med sin bistra
kritik onekligen väckt Leopold till insikt
om sin verkliga läggning.
Denna kritiska bragd fick ingen egentlig
fortsättning under dessa år. I övrigt har
han bara hudflängt dilettanter eller
pekora-lister. Dylika avbasningar äro merendels
rena underhållningsartiklar och ofta skrivna
med språklig bravur. Att Kellgren så strängt
drog upp gränsen mellan diktare och
dilettanter har emellertid sin stora betydelse.
Samtiden hade t. ex. en hög tanke om den
vittre tullnären Nicander i Västervik som
för sina poetiska förtjänster bl. a. fått
professorstitel. När Kellgren i Stockholms
Posten likställde honom med Bager väckte
det allmän indignation, och Johan
Wellan-der fann sig därav föranlåten att inleda en
vitter brevväxling med Nicander. När
Nicander 1781 dog, sökte Wellander
framkalla en serie minnessånger av olika
litteratörer och vände sig i detta ärende även
till Kellgren. Denne stäckte emellertid
företaget genom sitt versbrev till Wellander,
däri det heter:
Också försent till Ärans Hov
Man öppna vill en väg ifrån de dödas grifter:
Har Skalden icke själv berett sitt egit lov,
Har Minnets Gud ej sagt: Lev kvar i dina Skrifter!
Skall Glömskans Gud för evigt säga: Sov! ■—-
Medan den svenska samtiden omhuldade
en dilettant som Nicander angrep den gärna
Voltaire, vilken efter sin 30 maj 1778
timade död ofta diskuterades i pressen.
Voltairianen Kellgren har läst dessa
angrepp med gränslös harm, och då ett dylikt
28 januari 1779 infördes i Stockholms Posten
skrev han omedelbart en skarp reprimand.
Härmed inleddes den Voltairestrid som
pågick i tidningen ända till slutet av
årgången 1781. Till Voltaires försvar i St. P.
uppträdde även andra — Haldin och
Rudin — men Kellgren är dock den mest
outtröttlige liksom den mest lidelsefulle.
Betecknande är att Voltairestriden under
Kellgrens frånvaro hösten 1779 låg helt
nere och först återupptogs följande vår då
han övertagit tidningens ledning. Sina
huvudinlägg gör han i september—oktober
1780 då han först trycker tre artiklar mot
Voltaires antagonister i Dagligt Allehanda
och därefter — likaledes tre gånger i sträck
-— svarar dem på vers. Några dagar senare
skriver Kellgrens umgängesvän Jacob
Teng-ström i ett brev: »Noster Kellgren inter
alios» — vår Kellgren bland andra — »är
nästan för stark partisan av Voltaire och
vill ej tåla den minsta fläck på hans ära!
Det är visst en skyldighet för honom att
vara tacksam mot en läromästare, i vars
skola hans snille och smak profiterat så
mycket; men så borde det dock ej göra
honom så alldeles blind för hans fel.»
Teng-ström har ju rätt i detta att Kellgren slåss
så ivrigt att han ständigt ger hugg på sig.
Voltaire var en mycket sämre karaktär än
Kellgren föreställde sig eller lät påskina,
men när han oreserverat går i bräschen för
557
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
