Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konstkrönika. Av Folke Holmér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Folke
manhang än av konkreta reproduktioner av
tillvaron.
Det rikt differentierade
utställningsprogram Nationalmuseum under hösten
erbjudit — häri ingår också en minnesutställning
över målarinnan Fanny Bråte, till vilken vi
återkomma, och en försäljningsutställning av
konst och konsthantverk till förmån för
danska flyktingar — har ute i staden
motsvarats av många vägande och varmt
uppskattade evenemang. De tränade
konsthallsdirektörerna ha djärvt balanserat med
minnesutställningar och hjälpaktioner till
förmån för olika ändamål samtidigt som de
förberett grupputställningar eller trimmat
något ungt geni för det första framträdandet.
En sådan omväxling av återblick på det
förflutna och spaning mot framtiden ger
onekligen utställningslivet en spänningsfylld och
rörlig prägel. Ett återknytande av gamla
bekantskaper inom konstvärlden kan bjuda på
lika många nyheter och överraskningar som
någonsin kontakten med färska debutanter.
Och ibland kastas nytt ljus på en äldre
konstnärs verk tack vare att en yngre med
besläktad formvilja tilltvingar sig en
uppmärksamhet, som på något sätt återverkar på
bedömandet av den gamles konstnärskap.
Att t. ex. Bror Hjorth uppskattar
Döder-hultarns konst och att människor, som sätta
värde på den förres uttrycksladdade plastik,
även kunna se den småländske »primitivisten»
Axel Peterssons ur vedträet framtagna
skulpturala värden med nyväckt intresse är
sålunda ganska naturligt. I det allmänna
medvetandet har väl Döderhultams drastiska
bondbeväringar, begravningsfolk och
moder-suggor mest framstått som utslag av saftig
humor hos en renodlad karikatyrist -— det
roande och berättande elementet har
överskuggat det djupare konstnärliga, även om
vältaliga uttolkare, t. ex. Axel L. Romdahl,
tidigt framhävt den stora formen i dessa
kärvt tillyxade figurer. Men nu — efter Bror
Hjorths genombrott — har man lättare att
upptäcka linjen från Döderhultams
träskärar-konst till expressionismens skulptur.
I ett företal till katalogen över
Döderhultams minnesutställning i Färg och Form och
i en nyss utkommen monografi berättar
Gunnar Jungmarker åskådligt och levande
om denne underlige man, som i sin hemstad
Oskarshamn gick under öknamnet
Tolvskillingen därför att han brukade kursa bort
sina gubbar för tjugofem öre stycket, ett
småstadsoriginal som bland annat pysslade
med perpetuum mobile och vurmade för
flygning och som upptäcktes av Hasse Z i
samband med ordnandet av en
karikatyrutställning 1909.
På utställningen i Färg och Form kunde
man följa Axel Peterssons artistiska
utveckling från en blygsam början i de tidigare
glattpolerade och mödosamt detaljerade
små-skulpturerna, porträttbyster, nakna kvinnor
och hästar, fram till allt »fulare» men också
allt mera karaktärsfulla figurer, varvid den
suveräna förenklingen framstod som ledande
konstnärlig princip. Med några instinktivt
säkra hugg i klossen nådde han grundformen,
som ibland icke behövde nyanseras
ytterligare för att verka. »Ämne till skulptur» hette
ett av utställningens nummer, det ägde
redan det väsentliga i den säkra
volymberäkningen och de eggande preludierna till
verket. Hans metod att undvika överarbetning
var osviklig och ibland verkligt fräck — halvt
löshuggna träflisor kunde få »hänga kvar» i
arbetsstyckets skrovliga skrymslen, bakom
grisörat och kring trynet, som rotat i jorden,
eller i knuten av gummans trasiga schalett för
att själva materialeffekten skulle ge
naturalistisk illusion. Till den expressiva formen
fogades sålunda en rad överraskande
realistiska smådrag, som bottnade i tekniska
finter eller i Döderhultams sluga utnyttjande av
slumpen. Vilken mästare i att låta grova spår
efter verktyget förvandlas till knölar på en
träskoplågad fot eller till arbetsvalkar i en
otymplig näve! En träskulptör, som kunde
trolla fram verkan av sträva svinborst bara
genom att sätta knivseggen i den rätta
vinkeln mot arbetsstycket eller som fick fram
skäggstubb, där sågen raspat upp ytan!
Axel Peterssons summariska teknik kunde
vara grym mot vedertagna skönhetsbegrepp.
I hans hänsynslösa fulhetsdrift låg mycket av
den skygge enstöringens plötsligt
uppflammande lust att chockera de normala och
välartade medmänniskorna. Men där fanns också
på bottnen paradoxal ömhet och medkänsla,
något som på ett svårdefinierbart sätt adlar
skildringen av hans erbarmliga kreatur, t. ex.
de utmärglade hästkrakarna —
»ottenby-arna», några av dem gripande framställda
som kadaver på marken — eller hans nakna
beväringar med de stora händerna tafatt
placerade som nödtorftig betäckning eller slött
hängande som tunga klubbor utefter magra
nariga Iår. Jungmarker har i sin ypperliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
