Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Karl Asplunds lyrik. Av Bo Bergman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo Bergman
Alltjämt dyker den svenska skärgården
upp. Det är ungdomsparadiset som
öppnade sin famn mot skolpojken vid
vårterminens slut med havet, båtarna,
sjöbodarna, måsarna, abborrarna. Den mogna
mannen återser allt med samma vidgade
bröst, han besjunger gräset mellan
klipporna och bränningens mummel kring det
gråa skäret, där han känner stenar och
örter »som man känner ett hem och golvets
kvistar och spikar», och i sin tacksamma
lycka utbrister han:
Gråa, fattiga skär, se, seglarn som kommer
från färden,
hälsar dig: Här är det gott, och här är jag
hemma i världen.
Kärlekslyriken i Daphne var buketter
och girlander kring en ung ljusgestalt. I
Klockbojen har sjukdomen och till sist
döden hållit sitt intåg. Mörkret har slukat
ljusgestalten. »Livets långa lyckodag» blev
kort, och den ensamma mannen går
omkring i tomma skymningsrum där minnena
spöka. Dikten En ung flicka (som kanske
är byggd på brev) har en själfull dröms
fantasi, medan Ångest i en intensiv bild
ger den sista skilsmässans skräck hos den
kvarlämnade. Saknaden kallar sedan den
bortgångna tillbaka som syn och röst —
allra mest gripande i Återkomsten, med
visionen av den döda som från sin kalla
värld längtar till hemmets värme och den
älskades smekningar. I Trädet har sorgen
fått sitt fasthamrade uttryck; dikten kan
tjäna som exempel på att Asplund minst
av allt saknar förmåga av koncentration.
Vad det är dumt att tro att man kan glömma,
och dumt att tro att tiden läker såren.
Den stora sorgen -— den är intet sår.
Den är ett frö, som föll i hjärtats gömma
och gror och växer till ett träd med åren
och bär en bitter blomning varje år.
Redan av titeln Skuggorna på den nästa
diktsamlingen (1929) förstår man, att en
god del av den är ägnad åt det elegiska
minnet som fortfarande är levande hos
skalden. Men det bittraste och sårigaste i
sorgen har nu gett med sig; saknaden har
renats och förklarats och den mistade
lyckan fått ett magiskt skimmer över sig
som är ett slags lycka även det.
Tacksamheten för vad som varit hjälper diktaren
att bära det som är. Lider han, så är det
för att han kanske inte alltid förstått den
dödas tysta lidande. Den melodiska
Regnvisan sjunger om själen som är »törstig
för saknads skull». Men plötsligt slår
mörkret åter ihop över skalden och i den
skälvande titeldikten hör han två
drömfantomer klaga och fråga och svara
varandra. Han vet vilka de är. Den ena rösten
är en jordisk röst och ropar efter en jordisk
lycka av kött och blod som den andra inte
kan ge. Skuggan ber i stället om ett hjärta
i sin tomhet, men får bara ord till svar.
De två är evigt skilda och brinner dock
evigt av samma längtan. Dikten hör till
det djupast kända som Asplund skapat.
Silverbron (1936) bär resignationens
märke. Skalden ser inte längre på livet som på
en förtrollad värld att förvilla sig i; nu
gäller det för honom »att älska fromt det
liv som vi ha kvar». Allt är underkastat
förgängelsen. I en av de små visor som han
strör in mellan sina större dikter heter det:
All kärlek blir till saknad.
All vårens fågelsång,
en gång i jubel vaknad,
skall tystna trött en gång.
Snart rassla fröhus tomma.
Snart grönskar intet mer.
O hjärta, blomma, blomma,
tills våren vissnat ner.
Minnet kan inte vissna; det följer den
ensamme på hans väg. Minnet är
helgdagen. Och dock finns det en vardagslycka
som inte heller skall underskattas.
Men ändå kan jag tycka
att livet ger en skärv
av god och stilla lycka:
att sträva för ett värv.
70
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
