Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kostis Palamas. Det moderna Greklands främste diktare. En konturteckning. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Börje Knös
kraft hälsogivande och ymnigt flödande
källsprång, med Dig är skönheten outplånligt
inhuggen i klippan; utan Dig äro dygd och
kraft en såpbubbla i ett barns mun, skönheten
en ljus molnstrimma vid kvällens inbrott.»
Hans musa är polyteistisk: hans gudar
sväva i en olympisk dans, antika och moderna,
traditionens gudar och gudar skapade av hans
egen fantasi.
Palamas är, som fransmännen säga,
»livres-que», i så måtto att han i böckerna finner sina
inspirationer. Från sitt arbetsrum följer han
den andliga utvecklingen i världen. Han har
aldrig lämnat Athen, men det hindrar icke,
att han mer än mången är förtrogen med det
andliga livet i de stora kulturländerna.
Hans fosterlandskärlek är stark och kanske
passionerad, men den slår aldrig över eller
förlorar sitt naturliga och mänskliga drag,
han är patriot men icke nationalist. Han
hyllar sitt land med dess underbara och skiftande
öden, han dröjer mera vid medeltiden och
den moderna tiden — antiken är ju hela
världens egendom, men Byzans och
frihetskriget är Greklands — han besjunger sitt
lands natur, de sägenomspunna bergen med
deras skiftande konturer, det skimrande och
lockande havet, den klara och blåa himlen.
Men hans tankar hava funnit fränder även
utanför Greklands gränser, och det ligger en
frigjord universalitet i en vers han skrev
under förra världskriget: »Välsignat vare Ditt
land, Tolstoi, där Du sett dagen! Hell Dig,
Goethes land, där ljus och vishet ha sin
hemvist! Men Du, Frankrike, äger min kärlek!»
Han representerar kärleken till traditionen
och familjen, kärleken till naturen, framför
allt kärleken till Grekland, till ett Grekland
enat i sin mångfald av individuella viljor och
tankar, till ett Grekland på en gång hedniskt
och kristet, byzantinskt och neohellenskt,
västerländskt och orientaliskt, slutligen
kärleken till mänskligheten, en kärlek som för
honom endast är en annan form av
fosterlandskärleken. Kärleken till det universella
har hos honom blivit ett senare
utvecklingsstadium av kärleken till det enskilda, till det
begränsade fosterlandet, till dess byar, fält,
berg och floder. I Palamas’ poesi med dess
universella klang möter man liksom förenade
i en symfoni hans hemlands folksånger och
reminiscenser från olika länder och olika
tidevarv.
Men hans lyrik är så fylld av metaforer,
att den vid första ögonblicket ter sig nästan
oförståelig. Kring folkspråkets fasta stam
skjuter det upp grenar med symboler och
bilder, allehanda blommor med sammansatta,
originella och färgstarka adjektiv. Han är
ingalunda lättillgänglig och kräver åtminstone
för en främling ett långsamt studium. Om man
bortser från innehållet, får man
understundom intryck av att möta en av renässansens
helleniserande poeter; det aktuella innehållet
ikläder sig en dräkt av modernt tyg, men
snittet tycks ibland härröra från längesedan
svunna tider.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
