Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kostis Palamas. Det moderna Greklands främste diktare. En konturteckning. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kostis Palamas
Det är denna lilla berättelse som Palamas
tagit till utgångspunkt för sitt epos. Han
tänker sig, att i det ögonblick då Paleologos’
soldater närma sig för att taga bort flöjten ur
den dödes mun, flöjten får liv och börjar spela.
»Jag är den episka flöjten», sjunger den, »det
profetiska vassröret. Jag är Klios syster och
Kalliopes tunga.» Det är ett långt och lysande
epos, som flöjten sjunger i den döde kejsarens
mun, hans strider mot bulgarerna och efter
segern hans triumffärd genom Thessalien och
Grekland till Athen, där han i Parthenon, nu
en kristen kyrka, frambär sitt tack och sin
hyllning till Theotokos, Gudsmodern,
kejsarrikets beskyddarinna. Flöjten »kallar till liv
den insomnade historien», frammanar bilden
av den frejdade kejsaren, vars kalla mun
synes inspirera den »med ett liv mera kraftigt
och mera lysande än deras, som njuta av
himmelens sol». »Din gestalt uppfyller
historien», säger flöjten, »den eggar fantasien.
Men av dig finnes ingen staty, ingen målning,
intet i dina palats och kyrkor som konstnären
utfört av dig i mosaik eller sten eller på siden.
Dock vackrare än en tavla, härligare än en
staty är den hymn, som jag för dig höjer till
evigheten.»
Hela Basilios’ liv framkallas för läsaren,
hans oerfarna ungdomstid under stränga
ministrars förmyndarskap, hans svåra
strider mot upproriska medtävlare om makten,
en Bardas Phokas eller en Bardas Skleros, hans
krig och hans segrar. Palamas framhäver
kejsarens mäktiga och imponerande gestalt,
han fördöljer icke det hårda i hans natur:
»Medlidandet existerade icke för honom,
godheten var hans fiende.» Men han var en
stor fältherre och en stor statsman, »född att
styra och befalla», han föraktade det tomma
skenet, maktens yttre glans, kvinnornas
förförelsekonster, han var »en munk som ägnat
sitt asketiska liv åt ett högre ideal»,
fäderneslandets räddning och ära. Det var ju också
under honom som Byzans nådde höjdpunkten
av militär och politisk makt.
Men det är ej endast Bulgaroktonos’ bild,
som Palamas framkallar i sitt epos, man
möter här det samtida Byzans’ skimrande
och blodiga historia: den förste Basilios,
grundläggaren av den makedoniska
dynastien, tragiska skuggor som skymta över
Prinsöarna, skuggorna av Bulgaroktonos’
moder, den förföriska och fördärvade
Theo-phano, och de tre kejsarna som älskade henne,
Romanos II, Nikephoros Phokas och Johan-
nes Tzimiskes, de byzantinska härarna som
passera revy i sina lysande rustningar under
fladdrande fanor och standar. I en vision
framkallad i en dröm för Basilios’ ögon möter
man också scener ur den kommande tiden,
Konstantinopels erövring av frankerna, dess
slutliga fall för turkarnas stormanlopp och
Panagias fåfänga böner för den eviga staden.
Betraktar man »Konungens flöjt» från rent
historisk synpunkt, förvånas man över den
historiska exakthet, med vilken Palamas
behandlat denna Byzans’ mest lysande
storhetstid. Det torde vara svårt, säger Charles Diehl,
den framstående franske kännaren av Byzans’
historia, att finna någon som bättre fattat
storheten och glansen i denna period av det
grekiska kejsarrikets skiftande öden. Man
möter partier, där kejsaren är noggrant
beskriven efter miniatyren, som pryder
handskriften i Biblioteca Marciana i Venedig,
ställen där skaldens verser ljuda som ett eko
av Psellos’ historia. Det färgrika och
passionerade i Byzans’ historia har givit stoff till
flera litterära alster, såsom Paul Adams
Irene och Sardous Théodora, men dessa
kunna ingalunda jämföras eller mäta sig med
inspirationen i Palamas’ epos.
Det är emellertid ej endast Byzans som
lever upp i »Konungens flöjt», med
kristenhetens Grekland blanda sig även minnena
från antikens Hellas, och Bulgaroktonos’ bön
till Theotokos, Gudsmodern, för läsaren till
Athen och Parthenon. »Athen», säger Palamas
i sjunde sången, »är en safir på jordens finger»,
det är »en förtrollad stad, där dödliga och
odödliga leva i marmorn, där stenen hämtar
från blomman sin skönhet, stjärnan från
anden, där sagans källor springa upp och
historiens källflöden porla.» Högst kanske
skalden når, då han besjunger »det doriska
templet som förenar sitt majestät med sin
enkelhet, där varje linje är en tanke, en idé»,
eller då han i åttonde sången ställer emot
varandra hedniska och kristna legender
liksom i det harmoniskt sammansmältande
färgspelet i en medeltida diptyk.
I slutet av dikten är det andra mera
moderna visioner, som manas fram av skalden,
nyare tiders växlande problem av olika slag.
Men inför den ovissa framtiden, inför de
hotande farorna lever dock ett fast och orubbligt
förtroende till Greklands öde och dess fortsatta
väg på sin tretusenåriga historia. En dag skall
den store kejsaren, det eviga Hellas osynliga
och alltid närvarande beskyddare stiga upp
237
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
