Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kostis Palamas. Det moderna Greklands främste diktare. En konturteckning. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Börje Knös
ur sin grav, »han skall komma för att bryta
ned den Gyllene Portens murar, och,
kalifer-nas besegrare och tsarernas förjagare, skall
han ej hämta andan förr än vid Arabiens
avlägsna landamären». Palamas’ epos är
skrivet tio år fore Balkankrigen oclj de därpå
följande stora omvälvningarna i Greklands
historia.
»De tolv sångerna om zigenaren» är ett
diktverk utan yttre enhet, det är en cykel
där lyrik och epos växla liksom färgerna på
en stor fortlöpande frescomålning. Här ljuda
Palamas’ fantasi och reflexioner liksom i
djupare toner, och hans språkkonst utvecklar
sig här i hela sin färgstarka prakt. Han
arbetade på det i sju år. I en inledning, denna
också ett poem på prosa, frågar han sig själv,
hur han fått idén att besjunga detta
nomadiserande folk, då det uppenbarade sig första
gången i Thrakien något före Konstantinopels
fall. Är det landsvägarnas smärta,
kopparfärgade, gåtfulla zigenerska som inspirerat
hans dikt, »zigenerskan med rapphönshalsen,
förtrollerskan som talar till stjärnorna sitt
befallande språk», den av alla borgerliga
element fruktade och avskydda tiggerskan,
»för vilken ljuset blyges», eller är det den
zigenerska han såg i sin barndom, zigenerskan
i sin gula klänning med blommor i håret och
med sina svarta ögon och sin bronsfärgade
hy, den vackra zigenerskan som sjöng med
sin klara röst och levde ett annat liv än
hennes stamfränders föraktade tillvaro? Han
vet icke, hur hans idé uppkommit, men han
känner sig liksom besläktad med mystiken
hos detta ständigt flyttande, oroliga och
sjungande folk.
Palamas’ dikt är en episk saga och en lyrisk
meditation, men sagan är tidlös och
meditationen står i samklang med hans egna
reflexioner. Oupplösligt förbunden med sina
rasfrän-der, men rotlös och isolerad har zigenaren
full klarhet om det värdefulla i det
organiserade samhället, men han anpassar sig icke
efter dess rytm och lagar. Han vill arbeta
som de andra, men han kan icke. Han
försöker sig på olika yrken, men misslyckas i allt.
En dag finner han en mystisk flöjt, ett arv av
en gammal helig man. Han tar den, börjar
spela och upptäcker i sig en ny människa.
Människorna oroas av att höra honom spela,
men de unga komma och gripas av hans toner.
Och detta är tillräckligt för honom.
Sagan börjar, då zigenarna första gången
slogo upp sina tält i Thrakien, en hundra år
före Konstantinopels fall, då »staden liksom
en ångerfull synderska tillbringar nätterna
under knäböjanden och med knäppta händer
väntar på sin bödel». Zigenaren är ej som alla
de andra folk, som draga vägarna fram
lockade av det lysande Byzans’ rikedomar, han
är den irrande nomaden »utan tankar och mål,
utan hopp och minnen, utan något fosterland
vare sig bakom sig eller framför sig», han
spelar på flöjten sin hemliga ogripbara längtan
efter något som han icke känner eller vet.
Då säger rösten inom honom: »Ditt liv med
dess bekymmer liknar solens lek i molnen;
när solen som en förhärjare icke kan
tillintetgöra dem, gör han som en skapare av
dem nya världar för åskådarens ögon. Yvs
icke! Sträck ut din hand, gör dig nyttig,
fråga, ödmjuka dig, om du vill komma upp,
arbeta och lär dig att underordna dig! Förkväv
din egenhet och bliv ett av de oräkneliga
stöden i den stora samhällsbyggnaden!» Zigenaren
lyder, han blir smed, men han förmår icke
smida svärd eller spjut, ej heller kyrkklockor
eller plogbillar, endast onyttiga saker,
fantasier, bilder utan namn och form. Han kastar
sin hammare, släcker elden i smedjan och
återtar sin flöjt, och folket lyssnar på hans
musik. Så händer en gång, att han i skogen
bryter den jungfruliga naturens heliga
tystnad med dess djupa hemligheter och ser sin
vanställda bild i spegeln i skogssjön, då slår
han sönder sin flöjt och blir
byggnadsarbetare. Men i sin fantasi och i sina drömmar
bygger han vackrare slott än verklighetens,
han bygger dem med »overklighetens
värdefullare material». Något nyttigt kan han icke
heller här utföra.
Han fortsätter sitt vagabondliv. Kyrkor
och moskeer, kloster och hednatempel, som
han passerar, lämna honom oberörd: »Jag
är Intighetens frie härold, profeten som
proklamerar Intighetens allenahärskande
gudomlighet, konstnären utan hat och kärlek,
som för de gäckande människodrömmarnas
tempel skulpterar Intighetens skräckingivande
och löjeväckande staty.» Han möter en
procession »utan änglar och kors och
ståndar, utan evangelier och präster», en
procession av män, gamla och unga, som bära i
sina händer bokrullar i stället för reliker och
ikoner; »det är tankens rena källor, konstens
klara linjer, odödligheten och skönheten,
det är vetenskapen och ordet, som såg dagen
på Joniens stränder och fick sin näring av
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
