Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Kostis Palamas. Det moderna Greklands främste diktare. En konturteckning. Av Börje Knös
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kostis Palamas
Athens luft och Hellas’ heliga jord,
odödligheten och skönheten, som jagas från land
till land av storm och vindar men alltid
avgå med segern». Men zigenaren imponeras
icke av någon ära eller tro, han är en son av
naturen och livet, ingen av andens makter
inrymmer för honom den fulla rättvisan,
den renodlade dygden, han möter där blott
inbördes vrede och hat, endast åt naturens
frihet skänker han sin hyllning, åt kleften,
som för honom representerar sanningen i
livet och friheten, »frihetens gudinna som äger
makt att hölja synden med gudaglans».
I beskrivningen i sjunde sången av
zigenarnas myllrande sammankomst vid
Kavaka-festen den i maj utanför Konstantinopel
giver Palamas en bild av de olika stammarna,
en bild som endast han med sitt färgrika
språk kan giva och som med sin rika
koloristiska ton låter läsaren liksom se framför
sig de vimlande bjärt lysande skarorna med
deras oro och mystik. Då kommer den
byzantinske kejsarens budbärare och ber dem
bosätta sig på Peloponnesos, där finna ett
fosterland och bereda sig att bistå kejsaren i
hans strider. Emellertid svarar zigenaren:
»Vad skola vi med ett fosterland? Vi äro de
obotligt fosterlandslösa, vi äro döpta med
ett hemligt och oupplösligt gift, och över
oss vilar samma förbannelse som över Kain.
Stör ej vår fest, vi fira i dag sönderbrytandet
av alla bojor, de må vara av diamant eller
järn, vi äro de för evigt frigjorda. Bort med
alla fosterland!»
Men zigenaren finner till sist en fiol utanför
den gamle eremitens grotta och börjar spela
sin egen originella musik. Så länge hans
stamfränder fingo höra sina egna sånger och
melodier, utbrusto de i förtjusta glädjerop, men då
de förnummo nya profetiska toner, då han i
musiken inlade sin egen själ och sin innersta
längtan och vad de ej kunde fatta, då vägrade
de att lyssna på honom, höllo för öronen,
förbannade honom och kastade stenar på
honom. Endast barnen med sina klara och
frågande ögon drogos till honom. Man tycker
sig här märka en rent personlig ton hos
skalden, vars poesi ej uppskattades av de äldre
men livligt applåderades av den grekiska
ungdomen. Fiolen spelar uppståndelsens toner,
återuppväckandet av kärleken, fosterlandet
och gudomen. »Förgäves söker jag glömma
fosterlandet; varhelst jag strövar fram, vem
helst jag möter, känner jag inom mig skuggor,
drömmar, ljusglimtar av ett fosterland, min
fosterlandslösa själ har tusen fosterland, som
viska till mig otaliga ord, fattbara eller
ofattbara ord av hälsa och styrka . . . Förgäves
söker jag döda och begrava gudomen, den
återkommer i drömmen, och livet kan ej
frigöra sig från den, den är det goda, det sanna
och vackra, som tronar på ideernas
klippspets, den är floden som ingen kan gå över,
och ju mer man dricker av dess vatten, desto
mer törstar man efter det.» Palamas summerar
ned slutsatsen: »Ni skapande toner i världen,
väck åter till liv det odödliga i gudarnas
altaren, i fosterlandets borgar och i
kärlekens trädgårdar!»
Den lyriska meditationen i »De tolv
sångerna om zigenaren» är icke lugn och stilla,
säger Palamas själv i inledningen, den är
upprörd, den anlägger olika synpunkter, från
sarkasm och den bittraste förnekelse till en
triumferande tro, från tvivel och intighet
till förkunnelsen om kraft och
framåtskridande, om förtroende till framtiden; hans
hjälte är successivt förstörare och uppbyggare.
Det är den antika idén om döden,
uppståndelsen och den slutliga guldåldern i naturens
gemenskap. Skogarnas träd berätta för
zigenaren sagan om Orpheus och säga till honom:
»Den sanna drömmen är livet; låt din fiol
spela sanningens toner. Men var finns
sanningen? Låt icke bedraga dig av till synes
djupa ord! Sanningens källa finner du endast
inom dig. Du finner den städse i ditt hjärtas
och din tankes förening med det
allomfattande livet.»
Man skulle vilja citera längre stycken av
Palamas — men på originalets språk. Det är
i sådana ögonblick, som man, såsom så ofta
framhållits, känner vanmäktigheten i en
översättning. Man kan aldrig på ett annat språk
återgiva det som giver originaldikten dess
speciella charm och tjusning, rytmen, ordens
välljud och bildernas prakt, och varje
översättning måste endast bli en svag reflex av
källan.
Några ord till sist om Palamas’
kulturpolitiska betydelse. Han inkarnerar en
betydelsefull fas i språkfrågans utveckling. Man
kan knappast göra sig en föreställning om
vilken roll denna fråga spelat i det moderna
Hellas’ intellektuella liv, denna heta strid
mellan det litterärt traderade och på den
byzantinska grekiskan byggda skriftspråket
och det talade folkspråket. Det förra var,
såsom ovan nämnts, intill tiden för Palamas
239
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
