Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Ekelund
för livets uppehållelse har fått en pondus,
som de skenbart saknade i fredens dagar. Det
finns en sakral ton i hennes ord, när hon
besjunger brödet, det grova brödet:
Vördade bröd, du som såg ätternas ursprung,
du, född ur mull och begraven i mull och född igen,
övergiv oss icke på den yttersta dagen,
barmhärtiga bröd.
I en del naturdikter får Solveig von Schoultz’
fantasi fritt spelrum. Naturen blir ett
levande väsen, allt hör samman: blomman,
trädet och barnet. Där finns underfundighet
och grace och andakt inför naturens
outsägliga rikedom. Landskapsbilden har gestaltats
av en bild- och mytskapande fantasi. Som ett
exempel på Solveig von Schoultz’
naturdiktning när den är som bäst skall här citeras den
vackra dikten »Födelsen»:
Maskrosens drömbollar grät hela natten,
på morgonen stod de ruggiga som döda fågelungar.
- Men gräset svällde med styva blad,
väpplingen samlade sötma med slutna ögon,
tyst skratt
droppade från spireornas våta kransar.
Någon putsade vattnets tennfat blanka.
Lövsångaren vaknade före gryningen
och prövade sina långa, rentvättade drillar.
De höll, de bar genom dimman
och i ett osynligt äppleträd svarade grönsiskan.
Någon plockade dofter i ett blommigt förklä.
Ännu darrade blåklockornas ängsliga siden
och prästkragarna hängde tunga i sina knoppar.
Någon hade stulit nattviolens doft
och tappat bort den bland tomma konvaljblad.
Men sötma flöt som honung utmed renarna
och ingen brydde sig om gårdagens döda.
Högsommarn var född!
Moder till all mognad,
hemlighetsfull och dold mellan gräsen
knot Jungfru Mariehand mörka rosetter
av sina fläckiga blad.
Dikten »Födelsen» vittnar om hur rik på
nyanser Solveig von Schoultz’ diktning är.
Den fria versen, de långa, svepande raderna,
de skiftande bilderna suggererar läsaren och
ger honom ett intryck av poesins
fantas-magori, som skaldinnan har sett för sin inre
syn vid anblicken av några detaljer i ett
landskap, som vi liknöjda och blinda gå förbi.
Men Solveig von Schoultz har också en annan
stil i sina dikter. Det är en sträng stenstil;
kvintessensen av diktens mening gömmes i
en bunden rimmad form. Ibland har hon
kanske gått alltför långt i stram återhållsamhet
och sträv lakonism. Den ena stilen är naturen
i sin slösande rikedom, den andra
mänskoödena i sin bittra tragik. Det är formellt den
motsättning mellan frihet och bundenhet,
som innehållsligt sett är ett huvudmotiv i
Solveig von Schoultz’ diktning.
Efter »Den bortvända glädjen» är Solveig
von Schoultz’ namn ett av de främsta inom
den finlandssvenska lyriken av idag.
Också Karin Mandelstams diktsamling
»Denna natt är ett prov» förtjänar många
lovord. Den innehåller tidsdikter, naturbilder och
personlig centrallyrik. Högst har
författarinnan tidigare nått i sina naturdikter, som
utmärkt sig genom en rik bildvärld, en
musikalisk rytm och en solig sångarglädje.
Inspirationen och naturextasen har alltid varit ett
för Karin Mandelstam. I den nya
diktsamlingen är tonen dock mera dämpad än förut.
Här är det nog jaglyriken som gör det
djupaste intrycket. Dikterna i den tredje
avdelningen i boken blottar en personlig tragedi.
De talar öppet och naket om författarinnans
känsla av att vara ensam och utestängd från
livet. Den ljusa skönhet Karin Mandelstam
har skapat i sin diktning är en tapper själs
seger över vrånga och bittra villkor. Hon kan
på sin diktning tillämpa Tegnérs ord:
En evig längtan är ej sången,
han är en evig seger blott.
Bland diktsamlingarna bör ytterligare
nämnas Ulla Olins »Mörk ligger jorden» och Joel
Rundts »Vår hårda jord».
Ulla Olins diktsamling innehåller en del
filosofiskt meditativ lyrik. I dessa dikter är
nog hennes grepp ännu rätt obestämt och
famlande. Hennes tankar och bilder saknar
den originalitetens kraft, som kommer dem
att borra sig in i läsarens hjärta och stanna
där. Högre når hon i sina realistiska
naturbilder, ofta i en ett grand uppluckrad, fri vers.
Överhuvud förefaller Ulla Olins styrka att
ligga i en rejäl realism. I några osmyckade
rader kan hon genom en stark koncentration
skänka läsaren ett ganska suggestivt intryck
— som i början av dikten »Ofreden»:
I de stora skogarna norrom sjön
levde bonden och hans hustru ett helt år.
Av fruktan för fienden hade de tidigare
grävt ner där ett kar med spannmål och ett palvat får.
Detta och en vilsegången, vitbrokig kalv
frälste dem undan hungersnöd. Skott och rop
hördes alltmera sällan. En vårdag födde
kvinnan sitt barn vid randen av bylagets ulvagrop.
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
