Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Svenska romaner och noveller. De medelålders. Av Örjan Lindberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
till samhällskritik från en teoretisk kvinnlig
ståndpunkt. Där finns rätt mycket tankar —
delvis lånade från Elin Wägner — men just
ingen konkret gestaltningsförmåga. Vida mer
lyckad är Lyckans tempel, en omfångsrik
skildring av borgerligt liv under Gustaf III:s
tid. Den är färgrik och omväxlande,
intresserad av miljöns detaljer, levande men föga
djup i sin människoskildring, försatt med ett
lagom kvantum bellmansstämning, lätt att
läsa och lätt att glömma. Det är en utmärkt
underhållningsroman.
Som kultiverad underhållningsförfattare
har Dagmar Edqvist tidigare gjort en insats.
Med Hjärtat söker nödhamn har hon sökt
skapa en allvarlig problemroman om
moderlighetens psykologiska betydelse. Denna bok
om djupa instinkter prasslar tyvärr i ovanligt
hög grad av papper. Kvinnliga läsare, som
krönikören konsulterat om deras mening, har
fällt ännu hårdare omdömen.
Mera kvickhet än vad som fordras av en
underhållningsförfattare har Elsa Eschillius.
Fru Dygd och fru Lusta är en gnistrande bok.
Den är effektfullt berättad, har en slående
formuleringsförmåga och präglas avgjort av
psykologisk blick. Att stilen påminner om
Olle Hedbergs är obestridligt, men att
fördenskull förutsätta, som några kritiker gjort,
att denne är läromästaren är kanske lite
oförsiktigt. Det finns en möjlighet, att det
förhåller sig tvärt om. Problemet kan med fördel
överlåtas åt framtidens litteraturhistoriker.
5-
Större delen av Ivar Lo-Johanssons
författarskap utgör ett sammanhängande helt:
de svenska statarnas epos. Efter att tidigare
ha sysslat med deras öden i äldre tider har
han nu hunnit fram till våra dagar och ägnat
statarens förvandling till lantbruksarbetare
med kontantlön och fackföreningsbok en diger
roman, Traktorn. Som titeln anger behandlas
samtidigt en annan företeelse, nämligen
jordbrukets mekanisering. Dessa båda saker har
ett visst samband med varandra. Det kan
emellertid ifrågasättas, om inte författarens
försök att diskutera dem jämsides lett till en
viss oklarhet i fråga om bokens syftning.
Romanen är upplagd som ett stort
reportage. Uppenbarligen har författaren bedrivit
omfattande förstudier; för att nyttiggöra
dessa har han lagt in vissa avsnitt, som inte
direkt har med bokens händelseförlopp att
göra, t. ex. det intensivt skildrade besöket på
Veterinärhögskolan. Framställningen
förmedlar så gott som överallt ett starkt intryck av
verklighet; detta förtjänar noteras som en
konstnärlig triumf.
Så skarpt som Lo-Johansson tidigare
kritiserat statarsystemet kan man inte rimligen
tänka sig att han är missnöjd med dess
avskaffande. Men han är inte vidare
optimistisk beträffande den nva ordningen med
fackföreningar. Där förekommer en duglig
fackföreningsfunktionär, men honom går det inte
bra för. Däremot fungerar kollektivavtalet
som ett skydd för en arbetare, som
avskedats på grund av sabotage. Man kan läsa
detta som en varning för byråkratiseringens
vådor. Den kan i och för sig vara befogad,
men det måste konstateras, att
exemplifieringen inte verkar fullt trovärdig.
I fråga om jordbrukets mekanisering kan
man ur författarens framställning utläsa den
åsikten, att det stora gods, till vilket
berättelsen är förlagd, går över styr på grund av
det okänsliga och oförsiktiga sätt på vilket
maskindriften genomförs. En insändare i
Svenska Dagbladet (29/1 1944), C.-E. Odhner,
påpekade i detta sammanhang, att skildringen
absolut inte kan anses representativ för
svenskt storjordbruk av i dag. Godsets ägare
framställs som en skicklig man, men ändå
begår han en rad obegripliga misstag.
Insändaren undrade om inte Lo-Johansson
influerats av Elin Wägners jordromantik.
Denna invändning synes vara svår att
bemöta. Man har, när man läser Traktorn, en
bestämd känsla av att författaren tänkt på
världskatastrofen, när han skildrat förödelsen
av vad som byggts upp på godset, och att han
menat, att orsaken i båda fallen är människans
oförmåga att handskas med de tekniska
framstegen. Om så är, har hos Lo-Johansson
alldeles som hos Zola smugit sig in ett slags
symbolism. Den är svår att förena med bokens
ursprungliga syfte: att realistiskt skildra
svenska lantarbetares levnadsvillkor och
arbetsförhållanden .
Ivar Lo-Johansson har tagit för sig för
många uppgifter på en gång i sin senaste bok.
Detta hindrar dock inte, att väsentliga delar
av den ger ett intryck av kraft och betydenhet.
Om torpare i gångna tiders Östergötland
har Berit Spong skrivit en vidlyftig roman,
Nävervisan. Den präglas av etnografisk
kunnighet och bärs upp av en fin och gedigen
äktenskapsskildring. Enstaka kapitel kan
437
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
