Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Tyda och tolka. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Nordenstreng
pannkaka. En fullgill tolkning är ytterst
sällsynt, och endast kortare saker kan kläs
om i lytelös skrud på ett annat språk.
Seymour Smiths bok ger mycket upplysande
exempel på tolkningar från klassiska språk
där höga konstnärliga värden har nåtts —
genom att frångå grundtexten, och jämväl
på trogna, vårdade och t. o. m. ledigt löpande
tolkningar där originalets stämning har
dunstat bort. Det tycks t. ex. inte finnas någon
engelsk tolkning av Iliaden på hexameter,
men så många fler på prosa, blankvers,
rimmad femfotad jambisk vers och Spenserska
stanzer, somliga av dem i sitt slag utmärkta,
men . . . Hos oss har ju Emil Zilliacus med
sina tolkningar av grekiska dramer
åstadkommit mäktiga, gripande och lyftande
konstverk — men den grekiska versformen
har han bytt mot blankversens, som ju löper
smidigt och klingande, ehuru den givetvis
måste ge verket en annan skiftning. Själv
sorgligt okunnig i grekiska kan jag inte se hur
pass troget han i övrigt har kunnat följa de
forna tragöderna, men säkert har han gjort
sitt yttersta. Och en rangställning i svensk
litteratur har han därmed vunnit.
Nu för tiden händer det väl sällan, att någon
tyder ett litterärt verk i andra hand — det
ska då vara ett verk på ett tungomål som få
eller ingen inom vårt språkområde förstår;
tyvärr är så fallet med »Tusen och en natt»,
som vi på svenska har bara i tolkningar från
franska, engelska och danska; mycket måste
gå till spillo på en sådan omväg. Men en
andra-handstolkning kan någon gång slå väl ut.
Runeberg kunde inte ett dugg engelska —
ännu i min ungdom var kunskap i detta språk
i Finland inte stort vanligare än kunskap i
portugisiska här i Sverige. Men ändå var han
djärv nog att efter en tysk tolkning återge
den engelska balladen om Chevy-j akten på
svenska. Yrjö Hirn, styv i engelskan, har i
en längre studie grundligt jämfört alla tre
texterna och funnit att Runebergs kommer
grundtexten vida närmare i ton och
uttryckssätt än den tyska, som var hans förebild.
Det vore en uppgift för en slavist att
sammalunda granska hans »Serviska folksånger» i
förhållande till den serbiska självtexten och
den tyska som skalden gick efter. Då dessa
»Serviska folksånger» har satt så djupa spår
i hans skaldskap, att »Fänrik Ståls sägner»
aldrig skulle ha kommit till utan dem, vore
en sådan undersökning mödan väl värd. Men
Runeberg var så stor skald, att han kunde
smälta om koppar till gull; och om han hade
kunnat ana Seymour Smiths regler, skulle
han utan tvekan ha satt sig över den första.
Det är så snillets natur och rätt. Konstkännaren
Gösta Stenman säger i sin pigga bok »Mästare
och imitatörer» bl. a.:
Den kände norske målaren Karsten satte sig en
gång ned att kopiera en Kristigravläggning av Ribera,
en av det spanska måleriets än i dag ej tillräckligt
uppskattade jättar. Resultatet blev en av de vackraste
Karsten-tavlor som finnes —- av Ribera synes däremot
inte ett spår på duken, frånsett naturligtvis själva
skelettet, kompositionen. Karsten målade på samma
sätt som en musicerande konstnär som återger Bach
eller Beethoven, så att kompositörerna träda i
bakgrunden för den utövande musikerns interpretation.
Detta är som det skall vara. Nationalmuseum i
Stockholm äger Rubens stora landskap med backanaler
efter Tizian och det skulle väl ej falla någon in att
anse dessa strålande dukar mindre värda därför att
de bygga på en äldre mästares förebild.–Under
sin italienska tid studerade Van Dyck flitigt de
venetianska mästarna. I hans skizzbok på Chatsworth
från dessa år ingår en teckning efter Tizians Bravo,
som han troligen först i Antwerpen omstöpt till den
rent vandyckska tavla som tillhör förf:s samling. Så
efterbildar ett geni ett annat och vi njuta av
efter-bildningens rent individuella och personliga skönhet
och kraft.
Så långt Stenman. —- För några år sedan
hade Ragna Ljungdell en uppläsningsafton
i Uppsala och läste där på det mest
medryckande och tändande sätt en del
modernistisk svårfattlig Finlandssvensk lyrik, så
att åhörarna kände sig djupt gripna. En av
dem -—- och det finns inte i Uppsala en mera
kultiverad gentleman — komplimenterade
henne efteråt med att hon säkert skulle kunna
föredra telefonkatalogen så man skulle tro
att det var högsta litterära konst.
Min isländske vän väger mot varandra de
olika tolkningar av Iliaden som hans språk
har att uppvisa. Den mångsidige filologen
Sveinbjörn Egilsson (1791—1852) har
återgivit den på prosa, mönstergillt troget, sägs
det, och jämväl på strålande konstnärlig
isländska — men versen saknas. Diplomaten
och skalden Grimur Thomsen (1820—1896),
danskt legationsråd och känd i dansk
litteraturhistoria som den förste granskare som till
fullo uppskattade H. C. Andersen -—- har
klätt två av sångerna i isländskt sexmcslt —
hexameter — naturligtvis styrkt med
ljudstavar (allitteration på kråkspråk och
stavrim på tysksvenska); jag vill lova att den
klingar stål, och den håller sig tätt nog till
självtexten. Sveinbjörn Egilssons son,
Benedikt Gröndal (1826—1907) har djärvt flyttat
över halva Iliaden till isländskt fornyrdislag,
488
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
