Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Tyda och tolka. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Nordenstreng
eller skriven grundtext framför sig och en
ordbok eller flera till hands. Här om året
läste jag på svenska ett arbete av en tysk
lärd, där jag stötte på ordet standardraser,
som är fullkomligt meningslöst. Nå, jag insåg
genast att förf. måste ha skrivit
Standort-rassen, »växtplatsraser», som översättaren —
fil. dr, men humanist — inte förstod och
därför väl tog för tryckfel: att rådfråga en
biolog föll honom inte in. Så drog han till med
sina standardraser utan att ens undra på
vad de var för något (standard är ju ett
phynt modernt ord som de flesta faller på
näsan för). Förresten, vem vet om bocken var
hans egen? Det lär inte vara sällsynt, att
mera kända tolkare åtar sig böcker som de
inte själva hinner med, utan hyr sig en
stackare som inte är känd och som utför arbetet
för en mycket liten slant — så sätter den
förre sitt namn på manuskriptet, i bästa fall
efter att i hast ha ögnat igenom det och
plockat bort de grodor han har märkt. Jojo!
Också den samvetsgrannaste tolkare råkar
emellertid ofta i trångmål, därför att tankar
och vändningar som hos ett folk är högst
naturliga och vanliga är så främmande för
ett annat, att de på inget vis kan återges. I
Köpenhamn såg jag en gång Otto Benzons
lustspel »Moderate Løjer» — redan titeln är
omöjlig att uttrycka på svenska: »Skämt, men
med måtta» vore väl det närmaste, men ändå
inte riktigt samma sak. Det är ett kärndanskt
stycke med ämne från 90-talets danska liv,
och personerna där talar just som danskar i
ledigt samspråk brukar, alls inte uppstyltat
och tillkrånglat. Där kommer nu en äldre
herre in och hälsar på en yngre som han tycker
bra om, med orden: »Pæne Månd!» Där saknas
således varje egentligt hälsningsord, i stället
kommer en komplimang, som ingen levande
varelse kan efterbilda på svenska. Och lika
hopplöst vore det att leta efter ett svenskt
motstycke till hans tilltalsord till en ung
flicka: »Fine lille!» — Men ännu värre blir det,
när språken hör till två olika kulturkretsar
— d. v. s. det är ju på sätt och vis också fallet
i de nyss nämnda exemplen, ty de åskådliggör
något av den rätt stora skillnaden mellan
dansk kultur och svensk. Nu tar jag
emellertid -—- liksom i ett föredrag jag vid y:e
nordiska filologmötet i Lund år 1932 höll om
»Tankestil och ordstil» — ett exempel från
den fornisländska litteraturen. I kap. 50 i
sagan om Gretter Åsmundsson skildras hur
hjälten ror tillsammans med de båda foster-
bröderna Torgeir Håvarsson och Tormod
Kol-brynsskald. Tormod ror med främsta årparet,
Torgeir med mellersta och Gretter med
bakersta. Det stormar emot dem, och Torgeir
säger då: »Fryr nü skutrinn skriöar». Detta
uttryck trotsar alla försök att klä det i
nutida svensk (eller dansk) dräkt — därför att
själva den tanke och känsla som ligger i
verbet fryia är främmande för oss. Det
närmaste man kunde komma till vore »Aktern
klagar på farten» (där tre ord av de fyra är
tyska); men det vore oklart, ty det kunde
förstås som klagomål över alltför stark fart;
och dessutom vore det för blekt. Meningen är,
långt uttryckt: »Aktern klagar hånfullt och
förebrående över brist på fart.» Men mer än
så: det ligger en tvingande utmaning i ordet
fryia: den som blir föremål för det måste
till varje pris ådagalägga att det är orättvist.
Det gör Gretter också: han ror som en rasande,
och som han är Islands starkaste man, är det
nätt att årorna håller. — Men i denna mening
är ännu en sak att lägga märke till: den börjar
med predikatet fryr, d. v. s. tanketrycket läggs
på detta, det framhävs som det mest vägande.
Torgeir kunde mycket väl ha sagt: »Skutrinn
fryr nil skriøar», och Gretter skulle ingalunda
ha missförstått honom. Men det skulle inte ha
blivit samma svidande, eggande hån som när
verbet inledde meningen. Denna skillnad kan
vi inte uttrycka på svenska, emedan vi inte
kan börja ett påstående med predikatet —
på finska går det bra. ■— Går man till en ännu
mer främmande kultur, blir det ännu svårare
att återge tankestilen. Lafcadio Hearn talar
på ett ställe om hur svårt det var för honom
att för sina japanska elever förklara det
västerländska uttrycket »hon är vackrare än
dagen». Det gick över deras fattningsgåva,
att det kunde finnas någon analogi mellan
en kvinnas fägring och en vacker dag. Han
nödgades särlägga tanken psykologiskt och
uppvisa att två lusttillstånd väckta av olika
intryck kunde påminna om varandra. De
flesta av våra västerländska bildliga uttryck
torde vara lika svårfattliga för japanerna,
och lika mycket av den östasiatiska
tankevärlden är väl för oss lika väsensfrämmande,
så vi endast med mycken möda kan förstå
det — så mycket mindre kan det då tydas
på vårt språk.
Men nu övergår jag till att som exempel
granska ett av den engelska litteraturens
namnkunnigaste mästerverk i svensk tolkning.
Jag syftar på amerikanen Edgar Allan Poes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
