Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Tyda och tolka. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyda och tolka
»The Räven», som Viktor Rydberg på sin tid
tydde till svenska och nu för några år sedan
ånyo har tolkats av Axel Fredenholm (i »Min
väg och min sång», Göteborg 1940), f. d.
Amerikasvensk och nu chef för Utlandssvenska
museet i Göteborg. Det kan tryggt sägas, att
Fredenholms korp är \ida överlägsen
Rydbergs, ehuru den emellanåt tillåter sig ännu
värre »flirt and flutter» än den senares, som
är rent hänsynslöst fri —■ lindrigast sagt. Nu
är det givetvis en halsbrytande uppgift att
på ett annat tungomål — vilket som helst —
återge ett så formfulländat och
stämnings-mättat verk av ordkonst; jag tror knappast
ens att en islänning skulle gå i land med det,
ingen tycks ens ha vågat sig på det, hur
fina tolkningar de än har av mästare som
Byron och Fröding.
Viktor Rydbergs styrka låg i prosan, främst
högprosan. Som verskonstnär hör han
ingalunda till de större — i bästa fall är hans vers
oklanderlig, men tung, den har sällan någon
grace, och man kan knappast hos honom
tala om smältande välljud; men det är just
av sådant »The Räven» är fylld. Rydberg tycks
aldrig ha insett att Poes kväde — det vore
blodigt hån att ge det det fula, öronskärande
vassa latintyska namnet dikt, som väl snarast
skulle passa in på en kantig spik — var helt
och hållet byggt på ordet nevermore med
dess allvarstunga stämning och dystert djupa
klang. En värre poetisk bock kan man väl
svårligt göra än att i dess ställe sätta in det
gälla förbi, som f. ö. inte alls har samma
tröstlösa innebörd. Fredenholm gör här det bästa
möjliga, i det att han troget skriver aldrig
mer. Man kunde invända att mer inte är så
mörkt och tungt som möre — men så är i
stället aldrig malmfullare än never.
»The Räven» är ju så lång, att en
granskning av varenda strof vore orimlig i detta
samhäng — tyskeliga sammanhang — så vi
får nöja oss med några stickprov. Då jag
inte kan förutsätta att alla läsare känner eller
minns självtexten, nödgas jag här trycka av
den:
Once upon a midnight dreary, while I pondered,
weak and weary,
Over many a quaint and curious volume of forgotten
lore —
While I nodded, nearly napping, suddenly there
came a tapping,
As of some one gentlv rapping, rapping at my ehamber
door.
»’Tis some visiter», I muttered, »tapping at my
ehamber door —
Only this and nothing möre.»
Lägg här märke till de täta, fast regellösa
ljudstavarna: ^’eak and weary, çuaint and
curious, wodded nearlv »apping. Båda de
svenska tolkarna har sökt åstadkomma något
liknande; men lika verkningsfullt har det inte
blivit.
Rydbergs tydning lyder:
Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal
bok där glömde,
bakom seklers förlåt gömde tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förrän något knackade på
dörren,
något pickade på dörren — ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt utur mitt drömmeri:
»nå stig in! Vem söker ni?»
Här ljuder ju gammal samman mot glömde
och Åwappt mot Araacka, som tacksamt bör
vidgås; men de många böckerna har krympt
ihop till en enda, som varken är säregen eller
fängslande. Och medan amerikanen muttrar
för sig själv, ropar svensken till den knackande
en uppmaning och en fråga.
Fredenholm flyttar djärvt över handlingen
från förfluten till innevarande tid — fullt
konsekvent hela vägen igenom:
I den dystra midnattsstunden sitter jag i tankar
bunden,
lutad över halvt förglömda dikter som ej diktas mer.
Sömnen snart min håg förslappar, nära nog jag
boken tappar
då jag hör hur någon klappar på min port och upp
jag ser.
Och jag muttrar: »Någon främling kommer och om
husrum ber.
Endast det och intet mer.»
Sömnen, snart, slappar, wara røog, pk, port
är ljudstavar, om också inte så konstfullt
samklingande som den engelska textens. Men
vad är meningen med »dikter som ej diktas
mer»? Det är väl ytterst sällan någon dikt
diktas ånyo — det ska då vara att skalden
själv eller någon annan finner den i ett eller
flera stycken mindre lyckad och därför gör
om den; eller ock syftar det på tolkningar
til! andra språk. Och varför tillskriver
Fredenholm här och längre fram Poe filantropiska
tankar som inte ens skymtar fram hos denne ?
Vi går vidare. Poe:
Ah, distinctly I reniember, it was in the bleak
December;
And each separate dying ember wrought its ghost
upon the floor.
Eagerly I wished the morrow; — vainly I had sought
to borrow
From my books surcease of sorrow — sorrow for the
lost Lenore —
For the rare and radiant maiden whom the ängels
name Lenore —■
Nameless here for evermore.
.491
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
