Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Tyda och tolka. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Rolf Nordenstreng
Rydberg:
Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var
inne,
i mitt rum som i mitt sinne skred dess skuggors tåg
förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken
bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid,
ljöd däri
hennes namn som här förklungit — Leonor det klingar i
änglasfärers harmoni.
Inte heller här saknas ju ljudstavarna;
men innehållet är återgivet eller snarare
omstöpt så fritt, att det trotsar alla regler.
Poe har inte på minsta vis låtit förstå att
det var nyårsnatten, utan det har Rydberg
alldeles godtyckligt preciserat, liksom han
godtyckligt har bytt ut de döende glödernas
sken mot tvära motsatsen: skuggors tåg.
Då är Fredenholm trognare, fast första
raden är hårt krystad, för att få fram ett
rim:
Bilden är åt minnet lånad: det är i december månad,
elden falnar, och på golvet jag ett flyktigt spöktåg
ser.
Väntande på morgonglöden, ej av böckerna i nöden
får jag hugnad. Hårda öden. Min Lenore ej finnes mer.
Hon Lenore bland änglar nämnes. Men på jorden
ingen ger
henne namn. Nej aldrig mer.
I de första raderna saknas tredje rimordet
— liksom i tolkarens första strof. Istället har
han satt in trefaldig »skothending»1: e/den
fataar, golvet.
Poe:
And the silken, sad, uncertain rustling of each purple
curtain
Thrilled me, filled me with fantastic terrors never felt
before;
So that now, to still the beating of my heart, I stood
repeating
»’Tis some visiter entreating entrance at my chamber
door —
Some låte visiter entreating entrance at my chamber
door; —
This it is and no thing möre.»
Rydberg:
Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör, det viner i det tunga draperi!
Och vad annat förr mig hände, aldrig sådan skräck
jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken
fri:
»stig då in! Vem söker ni?»
■Fornnordisk term för halvt inrim; helt inrim
kallas adalhending.
Fy för Fenrisulven! Hur kunde en så svensk
svensk som självaste Viktor Rydberg fläcka
ner en vers med ett så vederstyggligt tyskord
som beskina, som därtill säkert är hopmixtrat
av honom själv — ty något tyskt bescheinen
känner jag inte till, beleuchten vore det
brukliga —• hur kunde han ens av rimnöd sänka
sig ner till något så nesligt? Han, som med
lejonmod stred för nordisk svenska mot
tysk! Et tu Brute! Och hos Poe finns i denna
strof inte ett ord om någon lampa eller
något sken.
Fredenholm ger åter luft åt sin icke-Poeska
ömsinta filantropi:
Ater knackningarna höras, purpurdraperier röras,
och jag skälver utav fasa då jag bort mot dörren ser.
Men att lugna mig jag säger: »Kanske någon som
ej äger
hem och härd och viloläger kommer och om husrum
ber,
kanske någon med ett budskap sig i natt tillkänna ger.
Endast det och intet mer.»
Det underbart smittsamma »silken, sad
uncertain» o. s. v. är hos Fredenholm
bort-sumpat till det matta »purpurdraperier röras»,
en sak som ju rakt inte kan vålla några
rysningar av fantastisk fasa aldrig förut kända.
Och Poe låter inte knackningarna komma igen
förrän i sjätte strofen.
Nu får vi ta ett långt hopp för att se hur
de båda tolkarna har klarat en av de båda
kärnstroferna, de första som skalden satte
ihop och som alla de andra bara är
påbyggnader till.
Poe:
»Prophet!» said I, »thing of evil! prophet still, if bird
or devil! —
Wheather Tempter sent, or whether tempest tossed
thee here ashore,
Desolate vet all undaunted, ön this desert land
enchanted —
Ön this Home by Horror haunted — tell me truly,
I implore —
Is there — is there balm in Gilead? — tell me, tell
me, I implore!
Quoth the Räven »Nevermore».
Rydberg:
Du profet och leviathan, kanske fågel, kanske satan,
slungad hit av mänskobatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ som lider, som besegrad ännu
strider,
i vars spår förtvivlan skrider — säg vad änden
månde bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda
fri?
Korpen svarade: förbi!
492
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
