Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Tyda och tolka. Av Rolf Nordenstreng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyda och tolka
Rent häpnadsväckande är det att Rydberg
här, liksom i tredje strofens »beskiner», åter
èe-ar — han måtte ha haft ruskigt dåligt
samvete, ty han handlade ju här tvärtemot
bättre vetande, uttryckt i klara, skarpa ord.
Och det är ju så onödigt: det skulle ju ha gått
väl så bra att skriva »som fast övervunnen
strider», och det hade varit mera svenskt.
Och ett tankefel är det onekligen, när
Rydberg säger: »i vars spår förtvivlan skrider»,
ty det är inte i fjäten på den av olyckan slagne
som förtvivlan följer, utan han har den inom
sig. Kom den larvande efter, kunde han ju
ta det lugnt. Och det är ju inte mannen som
hos Poe är övergiven men okuvad, utan
korpen.
Då har Fredenholm bättre fattat den
engelska texten:
Och jag säger: »Svara, är du fågel eller djävul? Bär du
jagad av orkaner, onda olycksbud? Om svar jag ber.
Är du ensam, övergiven, stolt, fastän av smärta riven
och med fasans budskap driven? Säg mig sanningen,
jag ber!
Finns i Gilead en balsam som åt själen hälsa ger?
Korpen svarar: »Aldrig mer».
Det är ju inte den ordkonst, det makalösa
välljud som i självtexten, men likväl god
form och god mening, som näppeligen kan
göras stort trognare.
Ingen av dessa båda svenska tolkningar kan
jämnställas med Rubens’ och Van Dycks
Tiziankopior. Och Fredenholm är själv alls
inte nöjd med sin, utan kallar den »tafatt»,
som emellertid här är en stark överdrift.
Läsare som inte kan engelska får i alla fall
såväl av Rydbergs som ännu långt mera av
Fredenholms tolkning åtskilligt av
självtextens stämning.
Men nu kan läsaren ha fått nog av vers.
Prosan är ju den nödvändigare och
mångsidigare formen, kanske också den värst
misshandlade. Måhända är det t. o. m. svårare att
skriva konstnärligt fullödig prosa än vers.
Man invänder säkert att prosan i de flesta
fall inte tränger till någon konstnärlig
utformning. Jaså inte? Men byggnader och
bohag, båtar och bilar, kläder och föda m. m.
dylikt -— allt detta vill vi ha konstnärligt —
varför då inte t. o. m. kansli- och affärsstilen,
som nu är osmakliga över alla gränser? En
klumpig, oredig, svårläst, svåruppfattad prosa
är ett oting, i strid med sitt ändamål — och
ändå får vi pinas med den, inte minst i
vetenskapen, just där en lättflytande, klar,
elegant stil vore allra mest önskvärd. Men
hur ofta hör man inte lärda män skryta med
att de inte spiller någon tid på en så
oväsentlig och flärdfull sak som den språkliga
formen: det är nog med att bara lägga fram
tankarna. Fram? Nej visst inte! Intrasslade i
ett ordbylte, där man endast med hård
möda kan krafsa ut dem, det är vad de är!
Flärdlöst, javisst! Och detta gäller nu inte
minst om en hel del facklitteratur, vare sig i
svensk tolkning från främmande språk eller
tolkad från svenska till annan tunga: ofta är
tolkaren okunnig i bokens ämne och känner
illa till terminologin, ännu oftare är han
skral i ettdera språket eller båda och därtill
riden av högtidlighetsmaran. Jag vet inte
vem som totade ihop tyskan i Retzius’ och
Fürsts Anthropologia Suecica (1902) —kanske
förff. själva. Där talas bl. a. om de uppmätta
beväringarnas famnvidd, men denna kallas
där ingalunda Spannweite, som den på
tyska heter, utan —- Armbreite! Sådant hedrar
inte svensk vetenskap; och tyvärr finns det
många liknande fall — och värre. En s. k.
filosof gav sig för en del år sedan ut på hal
is och talade om fysik, som han emellertid
hade hårresande usla kunskaper i. Han
på-bördade då en framstående engelsk lärd det
påståendet, att vi måste förkasta Newtons
gravitationsteori. Något så tokigt hade
engelsmannen likväl ingalunda sagt, men svensken
hade missförstått recast, »stöpa om». När det
gäller vetenskap, bör tolkaren vara särskilt
noggrann, och i fall där missförstånd kan
tänkas uppstå, bör grundtextens ord avtryckas
inom parentes.
För all prosatolkning sätter nu Thulstrup
in med många goda råd och regler, både
allmänna och enskilda. Det är klart, att han
till stor del stöder sig på Wellanders »Riktig
svenska» och Cederschiölds »Svenskan som
skriftspråk». Men han har också öst rikligt
ur andra källor och särskilt tidningsartiklar i
språkvårdsfrågor.
Den stilart Thulstrup framhäver som den
mest brukbara och lämpliga är den lediga
prosan — vad jag brukar kalla lättprosa. Den
s. k. normalprosan gillar han inte — vem
annat än stofiler gör väl det? Tyvärr är det
emellertid gott om stofiler, och det sorgligaste
är att mången som eljes är klipsk och kvick
blir stofil så snart han får pennan i hand.
Det är ju klart, att den vittra prosan också
har en uppgift att fylla, och det är Thulstrup
medveten om. Men dels är denna rätt
mångskiftande och sammanfaller hos de flesta
.493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
