Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige och svenskarna i den nyare ryska skönlitteraturen. Av V. Kiparsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V. K i parsky
En utpräglad negativ inställning gentemot
Sverige och svenskarna intar däremot den
medelmåttigt begåvade, men synnerligen
produktive Kükoljnik, till vars specialitet
framför allt höra historiska romaner och
berättelser från Peter den Stores tid. Kükoljnik hörde
till de extremt nationalistiskt sinnade
kretsarna och stod nära de så kallade slavofilerna,
vars dåtida program omfattade bl. a. hela
ryska rikets, sålunda också Finlands,
omdaning till ett helgjutet »eurasiskt» block. Det
moderna begreppet »eurasisk kulturkrets»
existerade visserligen icke ännu, men mycket
nära det kommo slavofilernas fordringar, att
imperiets icke-ryska folk skulle göras (eller
helst frivilligt bli) »ryska till själen», d. v. s.
att de skulle bli imperiets trogna undersåtar,
antaga den grekisk-katolska tron och skriva
med ryska bokstäver, fastän de icke behövde
russifieras till språket. Då slavofilerna mycket
snabbt kommo underfund med att det var
just den svenska kulturen, som utgjorde det
största hindret för Finlands assimilering, var
det helt naturligt, att deras vrede riktade sig
mot det utpräglat västeuropeiska,
»icke-eurasiska» svenska elementet. I Kukoljniks
historiska romanberättelser »Jegör Ivànovitj
Silvanövskij eller erövrandet av Finland
under Peter den Store» (1845) och »Ostàp och
Uljàna» (1852) framställas också både
riks-och finlandssvenskarna som av den inhemska
finska befolkningen hatade förtryckare, och
när Finlands språk- och nationalitetsfrågor
beröras, tar Kükoljnik avgjort parti för
finskan mot svenskan. Den rikssvenske baronen
Navarbö, som kommer på besök till en
herrgård på Rimito och vill gifta sig med en
finländsk baronessa, skildras nästan som en
sol-och vårman och de svenska professorerna vid
Åbo Akademi som mörkaste obskuranter. I
dramat »Furst Sköpin-Sjüjskij» (1835)
uppträder De la Gardie som en visserligen tapper,
men grym, princip- och hänsynslös legoknekt
och Kukoljniks svenskhat blir alldeles
smaklöst i hans drama »Generallöjtnant Patkul»
(1846), där han utan att taga hänsyn till den
historiska sanningen framställer Karl XII
som en sjukligt blodgirig, rå, obildad
människa. Det må nämnas, att den store
Turge-nev, som hörde till den motsatta, västligt
orienterade riktningen i det ryska andliga
livet, om detta stycke skrev en nedgörande
kritik, vari han bl. a. bröt en lans för den av
Kükoljnik förolämpade svenska
hjältekonungen.
Samtidigt som den ryska chauvinismen på
detta vis firade sina orgier i slavofilernas och
dem nära stående diktares verk, uppstod i
Ryssland en liten, för Norden och särskilt för
Finland intresserad litterär grupp, vilken jag
skulle kalla »ryska fennofiler». Dessa
rekryterades naturligtvis ur de västerländskt
orienterades, de s. k. »zàpadniki»-kretsarna, men
deras intressen för Norden och framför allt
för Finland berodde väl sist och slutligen just
på omöjligheten att upprätthålla kontakten
längre västerut. Efter dekabristupprorets
kuvande (jultiden 1825) gjordes nämligen
ut-rikesresor nästan oåtkomliga för vanliga
ryssar, eftersom kejsar Nikolaj I fruktade att
hans undersåtar skulle från Västeuropa
inhämta »farliga ideer», som kunde leda till
missnöje och revolution. Den från och med
1830-talet genom insättandet av ångbåtarna
mycket underlättade turisttrafiken på
Väst-Finland blev då i synnerhet för de vid
utrikes-resor vana petersburgarna ett välkommet
surrogat, eftersom Finland ju ägde en
fullkomligt orysk kultur och således gav »illusion
av utlandet». Förhållandet mellan det
dåvarande Finlands rent svenska överklass och
de mestadels till överklassen hörande ryska
turisterna var det bästa möjliga och i
Helsingfors uppstod ett svensk-ryskt sällskapsliv,
vars ryska centrum utgjordes av den fint
bildade, kloke Jako v Grot, professor i »ryska
språket, historia och statistik» vid Helsingfors
universitet, och hans vänner Pletnjöv, furst
Odöjevskij, greve Sölogub och andra, som
inbjöds till Helsingfors universitets
200-års-dag. De gjorde bl. a. Franzéns, Runebergs och
Fredrik Cygnaeus’ bekantskap, lärde sig
svenska och påverkades naturligtvis av den
svenska kulturen. Av politiska skäl togo de
emellertid i sina litterära verk (så t. ex.
Odöjevskij i sin »Salamander», en romantisk
berättelse i E. T. A. Hoffmanns stil, skriven
1841) alltid parti för finnarna mot deras
»förtryckare» svenskarna, ehuru de aldrig läto
förleda sig till smaklösheter à la Kükoljnik.
Trots fennofilernas västerländska sympatier
förstodo de instinktivt, att svenskarna voro
ett för ryssarna fullkomligt främmande,
icke-eurasiskt folk, medan man ännu hoppades
att genom lämplig behandling kunna »rädda»
de ytligt försvenskade finnarna åt den
eura-siska kulturkretsen.
Trots det allmänna reseförbudet sluppo
naturligtvis enstaka »pålitliga» ryska
författare till utlandet, men då sökte de sig till
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
