Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Sverige och svenskarna i den nyare ryska skönlitteraturen. Av V. Kiparsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sverige o ch svenskar na i den ryska skönlitter a tur en
kontinenten, främst till Tyskland och
Frankrike. Till de ytterst få ryssar, som under denna
tid besökt Skandinavien, höra bl. a.
Zjukov-skij och den på sin tid mycket kände, men på
grund av sin moraliska mindervärdighet av
de flesta föraktade publicisten Bulgàrin.
Denne var nämligen i den hemliga statspolisens
tjänst och utnyttjade sina litterära
förbindelser för att »övervaka» sina frisinnade kolleger.
Både Bulgarin och Zjukovskij vistades i
Sverige en kort tid under sommaren 1838,
men deras reseberättelser äro mycket olika
varann. Bulgarins Baedekermässigt utförliga,
men egentligen intetsägande och opersonliga
reportage1 vann, som alla hans verk, trots sin
ytlighet, en mycket stor spridning och
påverkade utan tvivel den ryska opinionen.
Hans inställning till sina »forna fiender
svenskarna», som han »hade lärt sig akta i fält
under det finska kriget 1808—og», då han
»många gånger observerade deras förtvivlade
tapperhet» är till synes mycket vänlig, men
i verklighet en blandning av salvelsefullt
skrymteri och cynism, som för resten är
typisk för alla Bulgarins verk. Han jämför
gångna tiders »lysande stormakt Sverige» med
sin tids »välmående lilla land» och säger bl. a.:
»Finland är redan lyckligt (under det ryska
väldet), må även Sverige alltid vara lyckligt;
jag är övertygad om, att det blir lyckligt, ty
i båda dessa folk äro djupt inrotade de
viktigaste förutsättningarna för den lyekliga
tillvaron: religiositet, moral och laglydighet.»2
Mestadels berättar Bulgarin emellertid bara
om sin egen person och varken ville eller kunde
djuploda det svenska folklynnet. Tendensen
i hans skriverier är omisskännelig: Sverige
skulle framställas som en politiskt ofarlig,
lugn och pålitlig granne till det ryska
imperiet, som efter Finlands annektering kunde
anses vara definitivt säkrat från detta håll.
Den store diktaren Zjukövskij, som utan
tvivel skulle ha kunnat ge oss en
psykologiskt djupare skildring av svenskarna,
sammanfattade tyvärr sina intryck i ett relativt
kort privatbrev vilket publicerades först
många år senare. Det innehåller
huvudsakligen betraktelser om den skandinaviska
naturen, som gjort ett starkt intryck på diktaren.
Men varken Bulgarin eller Zjukovskij eller
någon av fennofilerna hade ens försökt att
skapa en svensk typ för den ryska skönlittera-
1 Lètnjaja progülka po Finljàndii i Sjvetsii v 1838
godu (Petersburg 1839), I—II.
2 Vospominànija V (1848), s. 245.
turen, icke ens att ge en karakteristik av
svensken. Förutom det hos nästan varje rysk
romantiker då och då uppflammande
intresset för den varägiska forntiden, var det
fortfarande bara de till världshistorien
hörande svenska kungarna eller härförarna, främst
naturligtvis Karl XII, som omnämndes och
karakteriserades i den ryska skönlitteraturen.
Därvid är det den av Pusjkin i »Poltava»
skapade bilden, som mer eller mindre troget
reproduceras av mindre poeter.
Under 1800-talets senare hälft, då ryssarna
iakttogo neutralitet i Europa och sysslade
med sina inre angelägenheter, hade de ännu
mindre intresse för Sverige. När 1856 förbudet
för utrikesresorna äntligen upphävdes och
genomsnittsryssen igen fick fara till Tyskland
och Frankrike, sinade den till Finland riktade
turistströmmen lika plötsligt som den hade
uppstått trettio år tidigare, och ryssarnas
redan då svaga beröringar med den svenska
kulturen reducerades till intet. Det må
observeras, att det mig veterligen enda
utförligare ryska reportaget om Sverige för tiden
1850—1900, publicerad av en viss
Dedlöv-Kign år 18951, både i ton och innehåll mycket
påverkats av Bulgarins nästan sextio år äldre
reseskildring. Om det minimala intresse, som
ryssarna även i slutet av 1800-talet hade för
Sverige, vittnar redan den omständigheten,
att medan i det totala reseförbudets tid
Bulgarin var den enda ryska passageraren
ombord mellan Åbo och Stockholm, voro
under den fullständigt fria trafikens tid Dedlov
och hans följeslagare det oaktat de enda
ryssarna på båten! För resten är Dedlovs
reportage betydligt mindre Baedekermässigt
och intressantare än Bulgarins. Dedlov låter
sin följeslagare, en halvbildad, mycket
nationellt sinnad ryss från Vjàtka-trakten, uttala
sig om svenskarna och det finns en påfallande
likhet mellan dessa hans yttranden och det
omdöme, han i ett annat kapitel av Dedlovs
bok fäller om finnarna.2 Sålunda frapperar
honom först och främst svenskarnas ärlighet:
i Stockholms spårvagnar säljas nämligen inga
biljetter, utan betalningen sker direkt åt kon-
1 I hans bok »Vokrüg Rossii» (Petersburg 1895), s.
406—407. ■—• Visserligen har greve Leo Tolstoj (den
store Tolstojs son) år 1900 publicerat en bok »Det
moderna Sverige», men den kan icke alls anses höra
till skönlitteraturen. Den är snarare en sociologisk
studie.
2 Jfr min uppsats »Finland och finnarna i den
ryska skönlitteraturen» (Finsk Tidskrift 1942,
aprilhäftet).
587
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
