Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Lamartine — en studie i politisk romantik. Av Holger Ahlenius. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
förlängning finner man det önskemål han
skulle uttrycka 1840: »utomordentligt liberala
ting, uträttade av utomordentligt starka
regeringar». Men ingen av deklarationerna i
Sur la politique rationelle pekar fram mot hans
senare gärning så avgjort som hans anslutning
till Casimir Périers fredliga utrikespolitik och
bestämda vägran att låta Frankrike
intervenera i de belgiska och polska
självständighetsrörelser som inspirerats av
julirevolutionen, varigenom utbrottet av en europeisk
konflikt förhindrats. »Regeringarna äro sina
folks och Europas förmyndare; som sådana
kunna de ha att motstå till och med de
ädlaste passioner, entusiasmen och
medlidandet, samtidigt som de som individer dela dessa
passioner», heter det i patriarkaliska tonfall.
Tydligare kunde ingen ånge innebörden i hans
egen freds- och noninterventionspolitik som
utrikesminister i provisoriska regeringen 1848,
då det gällde att motstå alldeles liknande
frestelser.
Vid denna tidpunkt, 1830-talets början,
hade Lamartine trätt i förbindelse med
Lamennais och den liberala katolicismen;
härtill bidrog vänskapen med Dargaud. I
Lamennais’ tidning 1’Avenir hade dikterna Contre
la peine de mort och A Ne’mésis publicerats;
Sur la politique rationelle stod att läsa i La
revue européenne, ett annat av den liberala
katolicismens organ. Liksom Lamennais
yrkade han nu på skilsmässa mellan ståt och
kyrka under anförande av samma argument
som denne: religionen komprometterades
genom samröret med den världsliga makten,
och friheten vore ett livsvillkor, utan vilket
den kristna sanningen inte skulle kunna
triumfera i samhället. Med den kristna
sanningen avsåg Lamartine helt enkelt
evangeliets, den kristna kärlekens anda.
Utvecklingen ginge mot det demokratiska
statsskicket, därför att det var den mest rationella
samhällsordningen, den som bygger på
friheten, på allas rätt och allas delaktighet:
Demokratiens princip återgick på evangeliet;
allas likhet inför lagen var bara en annan
form för allas likhet inför Gud! Den kristna
kärleken och barmhärtigheten måste bli
bestämmande för de kristna folkens politik,
seder och lagstiftning, som dittills i
verkligheten stått utanför Guds lag. Särskilt gällde
detta strafflagen. I Lamartines diktarsyn
sammansmälte demokratien med både
kristendom och rationalism — det är själva
kärnan i den liberala romantik, som inte bara var
hans utan svarade mot ett alltmer utbrett,
alltmer uttalat stämningsläge hos hela hans
släktled, och som nådde sin höjdpunkt 1848.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
