Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Två hyllningsdikter tillägnade Gustav v. Paykull. Ett litet bidrag till skandinavismens förhistoria. Av Bruno Lesch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två hyllningsdikter tillägnade Gustav v. P a y k u 11
Paykull är det: se de Iena,
runda, öpna, ljusa drag!
Med sit Bacchiska behag
de Apollos eld förena!
Hwifta glad mot hans besök
rankan, doppad i Castalen;
och en trillingsros i dalen
àt hans sköna sällskap sök!
Se, till dessa wilda skären,
öfwer hafwets afgrundsrand,
leddes af hans lätta hand
Tril]ingsparet från Cytheren.
Så, i trots af stormens dån,
wid en lyra glädtigt slagen,
alt til Thracien Behagen
följde med Anakreon.
Vilka Paykulls tre sköna följeslagerskor
voro, kunna vi ej upplysa om; antagligen
hörde makan till dessa »nymfer», utan vilka
det tycks ha varit svårt att tänka sig vår
Anakreon. Av intresse är för övrigt den
karakteristik av Paykull här ges, särskilt
anhopningen av attribut i teckningen av hans
»Iena, runda, öpna, ljusa drag». Det måtte
ha varit någonting jovialiskt tilldragande över
hans väsen, vilket väl också i viss mån
förklarar hans framgång såsom mycket
ungdomlig ordensstiftare av 1780.
Dikten är osignerad och har veterligen
aldrig tidigare blivit omnämnd —
uppenbarligen emedan författarskapets gåta varit olöst
till dag som är. F. M. Franzéns ställning som
Åbo Tidningars egentlige redaktör vid denna
tid och, än mer, hans gamla och livliga
förbindelser med just de kretsar i Köpenhamn,
som lanserade »Skandiens Anakreon», tycktes
mig emellertid tyda på att skaldestycket
borde tillskrivas honom. Professor Gunnar
Castrén har haft vänligheten meddela, att
han tidigare, vid avfattandet av sin
avhandling om F. M. Franzén i Finland, funnit ett
hinder för en sådan identifiering i den
omständigheten, att Franzén i juli 1799 vistades
i Helsingfors och tidningen just då sköttes
av Tengström, men att han numera anser
»en mycket stor sannolikhet» tala för
Franzéns författarskap: den nyantika tonen i
dikten är sådan, att man knappast kan tillskriva
den någon annan av dem, som annars kunde
komma i fråga. Och vi veta ju inte när skal-
den lämnade Åbo, ej heller exakta
tidpunkten för diktens tillkomst — det förtjänar
nämnas, att ett bidrag av Franzén i varje
fall ingick i Åbo Tidningar den 17 juni,
alltså fyra veckor tidigare.
Och så Franzéns förbindelser med
skandinavismens pionjärer. Allom bekant är ju
hans dikt »Svenska sånggudinnan till den
danska», mindre allmänt känt det ode, »Sveas
röst», varmed han hälsade det svensk-danska
neutralitetsfördraget av 1794. Året därpå
begav han sig med den unge Bremer —
sedermera far till Fredrika Bremer — över
Köpenhamn till Frankrike och England och
stiftade därvid personlig bekantskap med alla
de danska författare vi nämnt i det
föregående. Särskilt omhändertagen av Höst, såg
han också både Rahbek, Heiberg och Nyerup.
Och i Hamburg hade han sedan lyckan att
råka Baggesen, en av de skalder han satte
högst. Han blev också, i sinom tid, medlem
av »Det skandinaviske Literaturselskab»
(Nordisk Tidskrift 1869, s. 490). Tack vare sina
danska förbindelser var han en av de
korresponderande ledamöter, som bäst kände
sällskapets uppkomsthistoria, och han hade
även utan tvivel reda på Paykulls andel däri,
i synnerhet som han väl under sin vistelse i
Sverige blivit personligen bekant med denne.
Vid vår Anakreons Finlandsbesök stod
Franzén därför närmast att stränga sin lyra till
hans ära. Den apostrofering av den grekiske
skalden, vari Åbo-dikten tonar ut, syftar
naturligtvis på Paykulls översättningar från
grekiskan, men kan därjämte anses vittna
om direkt Heiberg-inflytelse. Även om både
rimflätning och strofbildning utfallit
annorlunda, är dessutom Franzéns hyllningskväde
— såsom vi väl numera få kalla dikten —
byggt på samma fyrtaktiga trokaiska vers
som Heibergs, vilket visserligen ensamt för
sig icke skulle säga så mycket, då ju detta
versmått ej är ovanligt hos Franzén.
Bägge de dikter, som här framdragits,
vittna sålunda •— den ena direkt och den
andra indirekt ■— om det begynnande
skandinaviska samarbetet. Utöver den allmänna
betydelse de på grund härav äga, kunna de
sägas ha värde som små bidrag till å ena
sidan Paykulls, å andra sidan både Heibergs
och Franzéns karakteristik.
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
