Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Om litterära förbindelser mellan Sverige och Böhmen. Elof Tegnér—Oscar Wijkander. Av Antonín Veselý. Översättning från tjeckiskan av Erik Frisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anton in V & s ely
ii.
År 1884 uppfördes på vår enda stora seen,
Nationalteatern i Praha, som hade öppnats
året dessförinnan, Oscar Wijkanders komedi
»Bertha Malm». Denne svenske dramatiker
är nu glömd. Stycket hade icke nog värdefulla
egenskaper att kunna slå igenom ens vid den
tidpunkt, då vår teater först
uppmärksammade det. Man kan således icke anse dess
uppförande hos oss för en stor konstnärlig
upptäckt. Men granska vi de omständigheter,
vilka samverkade till att Bertha Malm
åtminstone för en kort tid framåt kunde
betraktas som en sådan upptäckt, kunna vi icke ens
nu nämna författarens namn utan en viss
känsla av tacksamhet.
Han var den förste nordiske dramatikern
på vår nationalscens repertoar. Vi vilja
därmed icke säga: i vår teaterhistoria överhuvud.
Ty denna historia börjar icke så sent som 1883,
då vår Nationalteater definitivt öppnades,
ämnad att vara ett fäste för vår nationalism och
för vår strävan efter frihet och uppförd genom
hela folkets förenade ansträngningar, vilka
sattes på prov två gånger, i det den r88r
byggda och invigda teatern förstördes av eld
och därefter uppfördes på nytt. Dessförinnan
hade på vår första självständiga seen (i den
s. k. Provisoriska teatern) några verk
av-nordiska dramatiker, nämligen Ibsen och
Björnson, spelats, och detta redan i slutet av
70-talet. Det torde vara av intresse att erfara,
på vilken väg vi kommo att fatta sympati för
de nordiska dramatikerna. Holbergs »Jeppe
paa Bjerget» var förebilden till en tysk fars
av Plötz, »Den förtrollade prinsen», efter
vilken den tjeckiske författaren Bohm skrev
libretton till en komisk opera med samma
namn av vår kompositör Hnmaly, vilken
opera framfördes redan på 60-talet. Icke heller
de två ovannämnda norska dramatikerna
översattes direkt från originalet utan via
tyska översättningar. Av Ibsen fanns på
Provisoriska teaterns repertoar (1878) endast
»Samfundets Stötter», av Björnson
»Redaktören» och »En Fallit». Av dessa fick
egentligen endast Redaktören någon genklang, då
dess handling råkade överensstämma med
aktuella förhållanden hos oss. Eljest kunde
dessa dramer icke ha någon framgång bland
vår huvudstadspublik, som litteraturen vid
den tidpunkten uppfostrade till medveten
nationell känsla och som ännu icke hade lärt
sig att på teatern noggrant avlyssna dialogen,
så mästerligt utarbetad hos de bägge
norrmännen. I detta hänseende ägde Wijkanders
stycke gynnsammare betingelser, då det gavs
under Nationalteaterns första verksamhetsår
och därför fick ett grepp om publikens första
entusiasm, som under de närmast föregående
åren hållits ständigt spänd i känslan av
självuppoffring och självtillit under intrycket av
den katastrof, som drabbat den byggnad
nationen uppfört åt sig själv.1 Genom ett
egendomligt sammanträffande av olika
omständigheter förblev också Wijkander för
åtskilliga år framåt så gott som den ende
skandinaven på teaterns repertoar. Först långt
senare uppfördes mera betydelsefulla skådespel,
bl. a. »Et Dukkehjem» och »En Folkefjende»
(1889 resp. r89i).
Översättningen av Bertha Malm är
emellertid icke endast den första översättningen av
ett nordiskt drama på Nationalteaterns
repertoar utan också den första utförd från
originalet. Och eftersom översättaren är
densamme som senare överflyttade Frithiofs
saga till tjeckiska, J. V. Slådek, kunna vi däri
se ett resultat av de båda tjeckiska skaldernas
resa 1878. Slådek översatte icke Wijkanders
pjäs på beställning. Även om icke några
tidningsreferat framhävt som hans personliga
förtjänst, att han »grävt fram detta kraftfulla
stycke och med det uppfriskat vår repertoar»
(Nårodni Listy), så skulle vi redan av styckets
karaktär kunna sluta till att han själv valt ut
det. Vad beträffar den handling, som utgör
dramats grundval, mannen, som står mellan
två kvinnor, så erinrade den om Slådeks egen
historia. Tillfoga vi Wijkanders strängt
moraliska syn på mannens förhållande till
kvinnan, hans krav på absolut uppriktighet mellan
dem och hans övertygelse, att kvinnan eljest
har rätt att bryta förhållandet, även om det
vore bekräftat med moderskap, så förstå vi,
hur valet av just detta svenska skådespel
härrör från översättarens sedliga livssyn. Vi
förstå vidare, att om Slådek haft att välja
mellan Et Dukkehjem och Bertha Malm,
valet måste ha fallit på det senare, med enklare
uttryck för känslorna, mindre komplicerad
intrig och tydligare uppfostrande tendens.
Valet av Bertha Malm är sålunda
karakteristiskt för Slådek. Belysande för hans syn på
Bertha Malm är en anekdot, som berättats av
hans änka. Ehuru skalden levde i svåra eko-
1 Ndrod SobS (Folket åt sig själv) läses i
guldbokstäver över Nationalteaterns seen.
(övers, anm.)
282
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
