Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Vid en gammal hälsobrunn. Till den 1 augusti 1945. Av Amelie Posse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amelie Posse
nåde eftermiddag på Waldemarsudde, som
jag för första gången på många Herrens år
verkligen minns hur smärtsamt varmt ens
hjärta sammandrogs när man i den där
tidiga ungdomens bokelövsvårar ständigt
förföljdes av trastens trånande toner. När
jag idag hör hans ömma, vemodsfyllda
flöjtande märker jag till min egen
förvåning att det på nytt ger genljud i mitt
eget bröst och att jag ser och förnimmer
vårens skönhet omkring mig på ett sätt
som länge ej varit mig förunnat.
Beror denna nya receptivitet på att
krigets värsta ohyggligheter nu ändå är
överståndna? Är det ett tecken på att en
läkedom finns för den sargade mänskligheten,
fast man själv har känt sig utnött —
kanske rent av lite gammal, alltsen den
starka pressen gav efter och reaktionen
kom. Vad är det som gör att det plötsligen
är som om inte bara våren och värmen,
men själva livet vände tillbaka efter denna
oändliga, obarmhärtigt grymma
fimbuls-vinter? Inte ens ungdomen tycks längre
vara så ohjälpligt fjärran och innehållslös ...
Det är nästan som om ett slags under just
nu höll på att ske, som om källorna, vilka
tycktes för alltid sinade, plötsligen höll
på att rinna till igen — någonstans långt
nere på djupen. Hälsokällor. . .»
Dit hade jag hunnit när pennan föll ur
min hand. Sedan vet jag inte hur länge
jag hade suttit där och lyssnat till det som
tilldrog sig utom och inom mig, när ägaren
till all denna härlighet kom åkande ut
från staden. Omtänksam som alltid
försökte han övertala mig att följa med bilen
uppför backen för att innan middagen vila
ut i ett gästrum. Jag vägrade dock att
redan övergiva den plats där jag upplevt så
märkliga ting — och för att motivera det
försökte jag antyda något därav. Men ännu
var det då för färskt för att muntligen
kunna förklaras.
Vi kom i stället in på frågan om den
tilltagande ålderns inverkan på inspirationen
och produktionsförmågan — både när det
gäller målning och författande. På sitt
livliga, kloka och uppriktiga vis säger han sin
mening om dessa ting och jag förstår att
han inte i nämnvärd grad plågats av den
oron. (Det är väl det som gör att man med
honom aldrig har intrycket av att tala
med en s. k. äldre herre — det var
egentligen bara som barn jag tyckte han var
gammal. På senare tider har vi blivit mer
och mer jämnåriga.) För den vars
emotionella liv till så stor del sublimerats och
funnit sitt utlopp i konstnärligt skapande,
blir faran att själsligen torka in tydligen
icke hotande. Det har han ju också
påtagligen bekräftat genom den förnyelse även
på ditintills oprövade banor som han de
allra sista åren kunnat uppvisa.
Från problemet om åldern glider vi in
på det ganska näraliggande — döden. Jag
beskriver ett egendomligt samtal jag
nyligen haft med dr Axel Munthe. Det var
just på hemvägen från mitt föregående
besök på Waldemarsudde. Vi hade då
blivit sittande i bilen nedanför hans
stockholmsbostad i så intensiv diskussion
om de yttersta tingen att chauffören Lund
resolut slog av motorn. Han hade sedan ett
föregående tillfälle erfarenhet av det
ämnets långdragenhet oss emellan. När
doktorn till slut försvunnit in i Östra Valvet
fortsatte vännen Lund och jag
resonemanget hela vägen upp till mitt lilla
gärdeshem. Han försäkrade mig att hans
husbondes inställning till dessa frågor var helt
annorlunda än den berömde doktorns och
såg därvid mäkta stolt och gillande ut.
Det vackert förtroliga förhållandet
mellan denne husbonde och de bägge kloka
och beprövade levnadshjälparna Lund och
överlakejen Eriksson är nämligen något i
våra dagar högst sällsynt — ja man kan
väl säga unikt. Jag tror faktiskt att ingen
av dem skulle kunna klara sig utan mot-
292
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
