Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Heyman Gl imstedt
varefter dekorationer och kostymer utförts.
(Underligt att inte nu också någon
konstkritisk specialist recenserade föreställningen,
såsom ofta — och till överdrift —- förekom vid
mera dekorativt påkostade teaterpremiärer
för ett eller annat decennium sedan. En på
området oövad penna kunde inför detta
färg-och formöverdåd vara frestad att låna den
patentfras som en revy- och varietérecensent i
40 års tid använt efter de flesta lyxevenemang:
»prunkande färgprakt».) I och för sig hade
säkerligen de flesta dekorationerna ett
betydande måleriskt egenvärde, varmed ej är sagt
att de alltid var stämda i samklang med den
Atterbom-Rosenbergska tonen. Kravet på
samstämmighet syntes särskilt väl uppfyllt i
första scenbildens arktiskt vildromantiska
landskap, med en i ett scharlakansrött moln
höljd nedgående sol som kunde tros vara en
hägring av kung Astolfs borg. Heden i samma
akt var av en patetisk ödslighet, motsvarande
stämningen i kungens monolog. En
scenteknisk frapperande effekt, visuellt
förstärkande verkan av det delvis för öppen ridå
spelade orkesterintermezzot, var norrskenet
som i vågor vattrade den ständigt
färgskiftande himmelsfonden.
I sommarfagra valörer skiftade träd- och
blomkulisserna till den på Lycksalighetens ö
belägna parken (andra aktens första bild), som
i fonden nådde fram till havsstranden. En
ram för ett feeri var onekligen den
ljus-skimrande audienssalen i Felicias palats,
också ett perspektivistiskt illusionsnummer
med sitt system av olikdimensionerade
graciösa blomsterbågar som kastade sina skuggor
mot en disig lointain.
Men i aktens följande bild, »Vid ungdomens
källa», (där Astolf och Felicia enligt
programmets redogörelse »hänge sig åt sin kärlek»)
hade de hittills på »ön» förhärskande ljusa
akvarelltonerna efterträtts av yppigt tunga
färger. Sådan sensualism som dessa och de
gigantiska blomkalkarnas utmanande, man
skulle nästan kunna säga priapeiskt skamlösa
former ropade ut var dock främmande för
detta kärlekspars erotik både i Atterboms
och Rosenbergs mer eteriska versioner. Den
stinna, koloristiskt falnande regnbågsormen
som omramade Felicias sovgemak hade varit
en välkommet suggestiv symbol för erotisk
övermättnad, om det hade varit det motivet
som diktarna i ord och ton hade velat främst
få fram. I båda dessa rent måleriskt
fascinerande scenbilder gick igen något av det
bristande gehör som röjdes redan i
sensationsdekoren till »Simson och Delila».
Helt stämda i operans tonart syntes sista
aktens bilder, som åter visade hyperboreernas
land. Särskilt slutbilden med den kullstjälpta
vagnen (varunder Tiden gömde sig som
jämrande gubbe) hade en övergivenhetens tristess
i samklang med ord och ton. Allra sist, som
bildackompanjemang till slutkören, sprack ut
en på rundhorisonten projicierad grünewaldsk
akvarellflora.
Det må ursäktas att vid
minnesframkall-ningen av detta ej i första hand dramatiskt
fängslande opus först nu regissör och
framställare nämnes. Det var ju ej första gången
Harald André och Grünewald samarbetade.
Sinnet för festlig verkan äger de båda. Sådan
uteblev ej heller i denna oftast på yttre
dekorativ regi beräknade opera. Den på
massverkan tränade regivirtuositeten fick särskilt
blomma i den i Felicias palats skådade
kvinnoparaden, med de litet varstans
brunhyat-naket retande feerna som sensuell
medelpunkt i en annars kyskt sköndraperad
omgivning. Den orgieartade banketten var ett
annat exempel på en aldrig glappande
ensembleverkan. (Där syntes för övrigt operans
enda i någon mån tidspräglade, färgrikt
»republikanska» kostymer, medan
fantasi-mässighet annars utmärkte de med den övriga
dekoren koloristiskt harmonierande
kostymerna.) Ett olösligt regiproblem var
emellertid drömscenerna, som med sina upprepade
insomnanden och därmed följande
dubbleringar av de båda huvudpersonerna tedde sig
sceniskt otympliga och ej utan sin komik.
Oförbehållsamt måste Herbert Sandbergs
musikaliska ledning uppmärksammas. Döda
punkter saknades alldeles i återgivandet av
det komplicerade, på finesser överrika
partituret. Och mycken hänsyn togs till att texten
skulle höras. Med en blomma av mindre
format får denna gång George Gé nöja sig,
men så kunde knappast den honom förelagda
dansanta musiken i högre grad ha inspirerat
till mer originella kompositioner.
»Varenda ton en avgrund av musik» —
utbrister Astolf (i originaldikten) när han för
första gången hör Felicias röst. Det skulle väl
vara för mycket sagt om Brita Hertzbergs
utförande av ett parti som i likhet med
övriga sådana hade sina vokalt
antimusika-liska stötestenar. Det kom dock ofta verklig
innerlighet i hennes sång, och medryckande
lidelse, som ej förut kunnat komma riktigt till
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
