Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och konsertkrönika
uttryck, brast fram i den i avskedsscenen
sjungna »arian». Den drottninglika
värdigheten fanns hos denna Felicia, som i sin
Atterbomska gestalt jämförts med en »tiziansk
renässansvenus» (Vetterlund). Åtskilligt av
det »ljungeldslynne» som även enligt libretton
utmärker Astolf blixtrade i Einar Beyrons
sång; att döma av en av de sista
föreställningarna i våras syntes för övrigt föredraget
ha vunnit i intensitet sedan premiären. Mer
än ansatser till bel canto kunde det dock ej
här bli fråga om. I apparation och spel
återgavs naturligtvis trovärdigt den unge kungens
drömmande-ridderliga väsen.
Zephyrs sångligt mest gynnade parti
föreföll i Hjördis Schymbergs utförande ännu mer
gynnat än det i verkligheten är. Hon var en
luftande i sin sång, med den lättaste
tonangiv-ning och med samma tindrande sångarhumör
även i rätt vanskliga lägen och passager.
Sceniskt var denna västanvind som en
kring-fladdrande Kupido, vid sin entré dansant
även i mer balettmässig mening. — Att
partiet är sångtekniskt svårutförbart märktes
helt naturligt mer vid dess utförande senare
av en novis, Eva Prytz; även hon skilde sig
dock från uppgiften både i sång och spel
mycket erkännansvärt, med ett särskilt friskt
behag.
Tidens kvantitativt blygsamma men
betydelsefulla parti — i någon mån ett slags
motsvarighet till Guvernören i Don Juan —
sjöngs med imposant, genom märg och ben
gående klang och föredrag av Georg
Sveden-brant. Som Anemotis attackerade Margit
Sehlmark med berömvärd bestämdhet de
»konstiga» intervallen i sin sångdeklamation,
och hennes djuptoner klingade. Åt Allmodern
Nyx, uteslutande ett sångparti, statuariskt
placerad som hon var i sin stjärnglittrande
oval, gav Gertrud Pålson-Wettergren en
särskilt i hennes slutsång ädelt majestätisk
klangkaraktär. Till det glänsande
helhetsintrycket av föreställningen bidrog även smärre
partiers utförande genom Arne Ohlson (Unge
Florio), Brita Ewert (Peribanou, feernas
drottning), Ruth Moberg (Ungdomens genius),
Florence Widgren (Näktergalen), Folke
Jonsson (Gamle Florio), Simon Edwardsen
(Mopsus, i bankettscenen) m. fl.
Och nymfernas ensemble och kören gjorde
sitt till för att jämte orkestern förverkliga de
ofta trolska Rosenbergska klangideerna.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
