- Project Runeberg -  Ord och Bild / Femtiofjärde årgången. 1945 /
327

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Opera- och konsertkrönika

uttryck, brast fram i den i avskedsscenen
sjungna »arian». Den drottninglika
värdigheten fanns hos denna Felicia, som i sin
Atterbomska gestalt jämförts med en »tiziansk
renässansvenus» (Vetterlund). Åtskilligt av
det »ljungeldslynne» som även enligt libretton
utmärker Astolf blixtrade i Einar Beyrons
sång; att döma av en av de sista
föreställningarna i våras syntes för övrigt föredraget
ha vunnit i intensitet sedan premiären. Mer
än ansatser till bel canto kunde det dock ej
här bli fråga om. I apparation och spel
återgavs naturligtvis trovärdigt den unge kungens
drömmande-ridderliga väsen.

Zephyrs sångligt mest gynnade parti
föreföll i Hjördis Schymbergs utförande ännu mer
gynnat än det i verkligheten är. Hon var en
luftande i sin sång, med den lättaste
tonangiv-ning och med samma tindrande sångarhumör
även i rätt vanskliga lägen och passager.
Sceniskt var denna västanvind som en
kring-fladdrande Kupido, vid sin entré dansant
även i mer balettmässig mening. — Att
partiet är sångtekniskt svårutförbart märktes
helt naturligt mer vid dess utförande senare
av en novis, Eva Prytz; även hon skilde sig
dock från uppgiften både i sång och spel
mycket erkännansvärt, med ett särskilt friskt
behag.

Tidens kvantitativt blygsamma men
betydelsefulla parti — i någon mån ett slags
motsvarighet till Guvernören i Don Juan —
sjöngs med imposant, genom märg och ben
gående klang och föredrag av Georg
Sveden-brant. Som Anemotis attackerade Margit
Sehlmark med berömvärd bestämdhet de
»konstiga» intervallen i sin sångdeklamation,
och hennes djuptoner klingade. Åt Allmodern
Nyx, uteslutande ett sångparti, statuariskt
placerad som hon var i sin stjärnglittrande
oval, gav Gertrud Pålson-Wettergren en
särskilt i hennes slutsång ädelt majestätisk
klangkaraktär. Till det glänsande
helhetsintrycket av föreställningen bidrog även smärre
partiers utförande genom Arne Ohlson (Unge
Florio), Brita Ewert (Peribanou, feernas
drottning), Ruth Moberg (Ungdomens genius),
Florence Widgren (Näktergalen), Folke
Jonsson (Gamle Florio), Simon Edwardsen
(Mopsus, i bankettscenen) m. fl.

Och nymfernas ensemble och kören gjorde
sitt till för att jämte orkestern förverkliga de

ofta trolska Rosenbergska klangideerna.
* *

*



En musikdramatisk motpol till den nya
svenska operan kan en annan av spelårets
nyheter, Guarany, sägas representera: där lyser
libretton med fullständig frånvaro av litterär
ambition, men musikaliskt har vokalmelodin
placerats i högsätet. Till grund för textboken
ligger romanen »O Guarany» (1858) av José
de Alencar, som blivit kallad »Brasiliens
Cooper». Att döma av denna titulatur och av
operahandlingen, som visserligen kan antagas
vara en förvanskning, har den brasilianske
författaren åstadkommit en »indianbok» med
mycket sådant som ett pojkhjärta begär. Men
låt oss försiktigtvis endast hålla oss till den av
Antonio Scalvini förfärdigade libretton! (Dess
italienska titel »Il Guarany» borde tydligen
ha försvenskats med substantivet i bestämd
form.)

»Den brasilianska nationaloperan» har
»Guarany» kallats, något som den för
stockholmsframförandet verksamme brasilianske
ministern S. Sampaio entusiastiskt söker motivera i
sin i operaprogrammet publicerade uppsats.
Så tillvida kan handlingen kallas nationell
som den är förlagd till ett fort och urskogar
helt nära Rio de Janeiro samt utspelas år
1560, sextio år efter det Brasilien upptäcktes
och omhändertogs av portugiser. Carlo
Go-mes, förut hos oss endast känd genom den av
militärorkestrar gärna spelade uvertyren just
till »Guarany», kunde finna en för honom
personligt särskilt tilltalande omständighet i
den till hans hemland lokaliserade intrigen.
Nämligen den utomordentliga ädelhet som
utmärker representanten för guarani
(Nordisk Familjeboks stavning), det ena av de
indianfolk som det i libretton är fråga om.
Karaktärsdraget överensstämmer inte med
en i radio hörd upptäcktsresandes
vittnesbörd, enligt vilket just det folkslaget är
mycket lågt stående. Men nobiliseringen bör
ha känts välkommen för Gomes vilkens
spanskfödde farfar — enligt uppgift i en av
tonsättarens dotter författad biografi — var
gift med en vacker dotter till en
guarani-hövding.

Pery, operans för det dominerande
tenorpartiet designerade guarani-hövding — en
hövding som aldrig åtföljes av någon av sina
indianer — älskar med genkärlek Cecilia, den
noble portugisiske (historiskt kände)
guvernören Dom Antonios sköna dotter. Lågan
hade tänts när han räddade henne ur
aimo-réernas — det andra i operan företrädda och
verkligt medagerande indianfolkets —- våld.

327

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Apr 25 20:34:57 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1945/0367.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free