Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Boileau: Ur L’art poétique. Svensk tolkning av Allan Bergstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Boileau
Var överflödig fras är fadd och andetom
och äcklar blott och bart den mätte läsarns gom.
Den som blott pratar på, den lär sig aldrig skriva.
Men fruktan för ett ont kan till ett annat driva:
en vers är alltför glatt, och så gör du den sträv;
jag skyr omständlighet och blir i stället snäv.
Vill du bli populär och täckas din publik,
bör du bemöda dig att bli omväxlingsrik.
Är stilen alltför jämn, kan läsarns tanke domna,
och är den ständigt grann, kan den få folk att somna.
Vem läser en poet, som bara tråkar ut
och mässar samma ton från början och till slut?
Säll den, som i sin vers helt suveränt kan glida
från hcgstämdhet till skämt, från lek till det solida!
Hans bok kan ge sin man det högsta renommé,
ja, den kan rent utav bli en publiksuccé.
Vad än du vill ha sagt, så undvik det vulgära!
Helt oprydd, enkel stil bär enkelhetens ära.
En tarvlig, fräck burlesk i strid med allt förnuft
stod länge högt i kurs och skämde diktens luft,
ja, trivialitet blev lösen för maneret.
Parnassen talade — rent ut som hamnkvarteret.
Var enkel, men med konst! Det är min första vink.
Patetisk utan prål! Var fin, men utan smink!
Bespara läsaren allt som ej kan behaga
och ägna versens fall en ständig ans och aga,
så att, om den blir läst efter sin innebörd,
cesuren av sig själv på riktig plats blir hörd.
Se till, att slutvokal ej nånsin sammanstöter
med samma slags vokal, som i ett nytt ord möter,
ty ordens harmoni ger versen klang och halt.
Undvik att hopa ord, som klinga hårt och kallt!
En vers må vara fylld av ädlaste idéer —
skär den i öronen, så kan den intet ge er.
Till sist kom dock Malherbe, den förste bland poeter
hos oss, som fullt förstod verskonstens hemligheter.
Han visade oss klart vartenda uttrycks vikt.
Att lyda reglerna blev åter musans plikt.
Den mannens rena språk var det en lust att höra,
det ljöd otadligt mjukt för det mest kräsna öra.
Han gav åt stanzens fall en nyväckt grace och klang,
och aldrig var det tal om ett enjambement.
Hans mönstergilla sång, liksom hans kända lagar,
442
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
