Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Dalmålningar. Av Gerda Boëthius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dalmålningar
Arbetarna i vingården av Winter Carl Hansson, Leksand.
Zornmuseet.
Trakten blev överbefolkad och när
högkonjunkturen mattades återstod intet annat
än att söka extraarbete eller att utvandra.
Man valde det förra, dels hemma, dels ute
på arbetsfärder och handelsresor med egna
slöjdalster. En av de egendomligaste
företeelserna blir den intensivt konservativa
livsföringen hemma och det vakna intresset
utåt, expansionsförmågan, som ledde till
att handelsresorna utsträcktes långt utom
landets gränser, och hand i hand därmed
gick en ständig förnyelse av hantverk och
slöjd.
Den konstnärliga begåvning, som skulle
flöda så rikt under den gustavianska tiden
och nästan ett sekel framåt, tar sig i äldre
tider främst uttryck i formsinne, färg och
sång. Redan på 1500-talet omtalas
kyrkosången i Siljansdalen som något särskilt
märkligt och i den textila slöjden
framträder en oändlig rikedom av färger, i regel
framställda av traktens växter. Dessa ha
också givit färgskalan dess säregna
stämning och starka och rika klang.
De erfarenheter utanför hembygden, som
kunna tänkas ha spelat största rollen för
dalmålarnas utveckling äro nog sådana,
som varit förknippade med måleriyrket.
35—Ord och Bild, 54:e årg.
Mer eller mindre konstnärlig målning på
väggar, tak, skåp och kistor hörde snart
sagt till behovet i stad och på land.
Kyrkorna voro även goda kunder hos målarna.
Man behövde läktarmålningar, bibliska
tavlor, målade inventarier, och där skulle just
de berättelser och predikningar
åskådliggöras i bild, som dalmålarna senare
framför allt brukade illustrera i sina tavlor.
Det gamla dekorativa måleriet hade dels
sina rötter i 1500-talets bonader, dels i
1600-talsbarockens verdurer och slottens
rikt dekorerade väggar och tak med mera
svulstiga former. Rokokons lättare stil med
rosenguirlander, blomsterskålar, ljusa
väggfält, som inramade scener, innebar en
förnyelse och synes ha givit allmogen något
väsentligt, som trängde in och blev
stilbildande i djupare mening.
Dalmålningsstilen, som först ter sig så förbryllande, får
sin förklaring när man jämför
högrestånds-mässig väggdekor med de äldsta
rättviks-och leksandsmästarnas tavlor. Rokokons
naturalistiska rosenguirlander stelna och
byggas organiskt samman med den
likaledes strängt stiliserade renässansvas, som
visat sig så seglivad i vår
allmogeornamen-tik. Så uppstår den märkliga blomvärld,
545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
