Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Runebergs ode över det ädlas seger. Av K. Rob. V. Wikman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runebergs ode över det ädlas seger
alexanderska erans sol höll på att gå ned.
Nikolaj den I:s tid var på inmarsch. Man
tyckte sig redan höra dess stöveltramp på
gatorna i gamla Åbo.
*
Liksom för så många andra österbottniska
studenter före och efter Runeberg kom
kamratskapet i universitetsstaden att spela en
långt ifrån oviktig roll. Med visst berättigande
kan man säga, att Runeberg förde med sig sin
kamratkrets till Åbo. Till denna krets hörde
Nils Kurtén samt bröderna Fredrik, Carl och
Otto Ehrström. Men framför andra hörde till
den Lars Isak Ahlstubbe, den trofaste och
oförbrännelige vännen, som i Vasa delat säng
och disk, bänk och plugg, glada upptåg och
vittra mödor med Runeberg och som nu
under det första studentåret i Åbo blev hans
rumskamrat. Ahlstubbe hörde sedan till den
Runebergska vänkretsens stöttor ända fram
på 1830-talet. I Åbo liksom i Vasa blev
Runeberg snart en ledande och livgivande
person i kamratgänget. Detta vidgades snart
också, särskilt genom förbindelsen med de
Tengströmska ungdomarna. Kretsen av
kamrater från skolåren tunnades samtidigt ut. I
stället trädde studentvännerna i det dagliga
umgänget. Under hand kommo J. J.
Teng-ström, Karl Backman, J. V. Snellman, Fr.
Cygnæus, B. O. Lille, Gabriel Geitlin m. fl.
till. Främst bland alla stod dock Runebergs
förtrogne sedan de tidigaste studentåren J. J.
Nervänder, ett år yngre till födelsen, men
två år äldre student. Denna första stomme
till det blivande senare så berömda
Lördagssällskapet var dock ännu i sitt vardande,
då Runeberg 1826 återvände från
Saari-järvi.
Om Runebergs tre första terminer i Åbo,
1822—1823, veta vi inte särdeles mycket.
Men så vitt vi veta, bilda de i Runebergs liv
en tämligen direkt fortsättning på skoltiden.
Om det österbottniska kamratskapets
demokratiska anda och burschikosa karaktär
behöva vi likväl inte hysa det minsta tvivel.
Sången och musiken voro säkerligen också
representerade i denna kamratkrets. Och för
tidens anda var man lyhörd nog.
Studentsång och studentpoesi upplevde en
blomstrande tid i början av 1800-talet. Till
Åbo hade studentsångens tradition
fortplantats via Uppsala. Men den hade rötter på
kontinenten, där den befruktats av den franska
revolutionens vårflod. På 1810-talet stimmade
man och sjöng på gatorna i Fyrisstaden, och
Carl Axel Gottlund kom 1820 därifrån, full
av entusiasm för att göra studentsången till
»en härold för friheten och jämlikheten»
(som han uttrycker sig i sin dagbok). Därför
borde studenterna sjunga på gatorna. En del
försök gjordes också i denna riktning. Men
några varaktigare resultat blev det knappast
av den Gottlundska reformen. Den anslog
likväl en ton i tiden, och den är i mer än ett
avseende märklig. Det fanns mycket, som
man inte kunde ge uttryck åt i ord och
handling och som måste översättas till sångens
och musikens språk. Studentskalderna stämde
sina lyror till sången. Arwidsson var ingen
skald, men han diktade dock flitigt ord till
tidens melodier:
— — — — MA uti vårt blod
vänligt en livande eld ifrån söder,
tända sin brand i det nordiska mod.
Det nordiska strävandet hörde ju till dessa
tidens melodier. Och då den populära sången
»Vikingasäten, åldriga lundar» inte befanns
stämma riktigt väl överens med de toner,
som borde ljuda vid Auras stränder — man
kunde ju inte, sades det, sjunga »en svensk
visa i en rysk stad»—, så gjorde Arwidsson en
ny text till den. Den nordiska tonen fanns kvar
men det tidsbetonade i sången fick en annan
prägel än hos Atterbom:
Främmande välden redan inbryta,
i sina bojor de slavarna knyta
över de vekligas krossade kraft.
Och Arwidssons tidsperspektiv mynnar ut
sålunda:
Ännu norrskens flamman lyser
på den stig, som till äran och friheten går.
De senast anförda raderna påminna oss om
den i studentvärlden vid denna tid högst
populära s. k. finska marseljäsens ord:
Som norrskensflamman högt i norden
kring stjärnevalvets blåa krans,
så stod i fordna dar kring jorden
den finska ärans gudaglans.
Men det var inte endast den nordiska
fosterlandskänslans frihetspatos, som kom till
uttryck hos studentskalderna. Studentlyran
hade också andra strängar. Gustav Idman,
som var en av de flitigaste bland
studentpoeterna, prisade »livets och känslornas
gryende vår» och vädjade till studentlivets
ideella makter, »skönhet, sanning och tro». En
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:10:46 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1946/0119.html
