Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Amerikansk idealism. Av Anna Lenah Elgström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amerikansk idealism
kulturtraditionen, togo indignerat avstånd
från denne vilde jätte, som vågade besmitta
deras puritanska öron med sånger om kärlek
och död, om nakna kroppars lust och
havsvågornas födande svall. Whitman står där i
sin ensamhet likt en väldig portalfigur till den
nya tid, då puritantraditionen begynte blekna
i akademisk anemi. Men dess
traditionsin-skränkta idealism fick trots allt nytt blod
genom den fria pionjäranda, som stormade in
från folkhavets, av många nya ras- och
kulturelement sjudande djup.
»Inte äldre än jag är», skriver en av
1910-talisterna, Sherwood Anderson —■ på mödernet
av italienskt blod — i »A Story-Teller’s Story»,
»har jag sett puritankulturens grepp slakna,
slavernas och latinarnas, skandinavernas och
germanernas drömmande och skapande blod
flyta allt tjockare genom den amerikanska
folkkroppen; det tunnblodiga kyligt
tempererade affärsmässiga Nya Englandsinslaget
tunnas ut alltmera».
Men i synnerhet omkring sekelskiftet och
fram till tiden efter det första världskriget
satte den akademiska amerikanismen sitt
starka veto mot det mesta av den litteratur,
som då producerades. De amerikanska 1910—
20-talisternas starka samhällsbetoning, deras
radikalism, allt förklarades som
»oamerikanskt». Att kritisera samhällets
släpphänt-het mot de stora finansintressena var i
synnerhet »oamerikanskt», ty amerikanismens
kärnpunkt var ju individualismen, fri från all
statskontroll, det fria initiativet, ohindrat av
samhället kring det! Begagnande sig av det
faktum, att så många av denna
samhällskritiska riktnings dåvarande främsta
författare och kritiker voro av europeiskt ursprung,
dekreterade 100 procent-amerikanismen efter
världskriget att den nya litteraturens ideal
voro farliga för nationen, som den sökte
förgifta med utländsk cynism.
I själva verket var det väl tvärtom så att
de tidigare »muckrakers» Jack London och
Upton Sinclair m. fl. och deras andliga
arvtagare, t. ex. Dreiser, Sinclair Lewis, Edith
Wharton och Henry Louis Mencken blott
förde vidare den gamla stolta
frihetstraditionen från de andliga rebeller, som
grundade USA, då de uppreste sig mot urvattnad
anglosachsiskt konventionell kulturtradition.
Denna traditions representanter sågo på
Amerika som på en anglosachsisk koloni,
olyckligtvis invaderad av en massa utlänningar.
Rebellerna hade en vidare konception av USA
som en väldig ny enhet, vilken höll på att stiga
ur virrvarret av folk och raser. De hävdade
att en hittills okänd nationell identitet
skapades fram nu, sedan smältdegeln upphört att
sjuda och Amerika, efter det första
världskrigets débacle för Europa, insett att det inte
låg för sig själv som på månen, utan hörde
samman med den för alla folk och länder
gemensamma världen. I mycket har det också
visat sig att denna samhällskritiska
litteraturfalang haft rätt; trots att motstridande
strömningar ibland sett ut att segrande
isolera USA i ett dött förgånget, har denna
riktnings verksamhet förberett jordmånen för en
i viss mån redan inträdd omorientering av
amerikanskt tankeliv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
