Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Nationalskalden och nationalfilosofen. Några synpunkter på J. V. Snellmans förhållande till Runeberg. Av E. N. Tigerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. N. Tigerstedt
det, når ej den högsta skönheten.
Snell-man förklarar:
Söker nu icke skalden att upptaga och försona
den tids strävanden vilken han tillhör, utan flyr
från dessa till ett fordom eller till en drömd
fantasivärld framom desamma, antingen detta
sker avsiktligt eller i följd av de nationella
förhållanden som fostrat honom, så icke blott
saknar hans sång genljud hos samtiden, utan den
lider i sig själv av den dubbelhet själva skaldens
ställning medförer, den nämligen: att han arbetar
att befria sig från det som även utgör hans
egen andlighet, fortfar att tillhöra sin tid genom
sitt livs alla rötter, men strävar att lösrycka sitt
väsende ifrån dessa. Han producerar så icke med
den själens konstnärliga frihet vilken det
fulländade konstverket förutsätter och i hans verk
röjes detta såsom saknad av ett något vilket
mäktigt skulle anslå människornas hjärtan. Där kan
även finnas en stor skönhet, men där saknas den
högsta.
Redan det sammanhang vari detta
uttalande förekommer gör det uppenbart att
detta häftiga angrepp på diktens isolering
från samtiden, dess kyla eller motvilja mot
de aktuella problemen, kort sagt vad vi nu
kalla »escapism», riktar sig mot Runeberg.
Snellman analyserar hans författarskap t. o.
m. Kung Fjalar och visar att det faller
under de båda anklagelsepunkterna: det är
antingen historiskt, »flyr till fordom», eller
idylliskt, »flyr till en drömd fantasivärld»
— där det inte är en blandning av båda.
I intet fall sysslar det med nationens
livsfrågor. Den hårda dom Snellman fäller
över Kung Fjalar beror framför allt på att
han i detta verk finner en
tillbakadragenhet från tidens allmänna intressen, en kall
likgiltighet för dem. Runeberg vägrar
fortfarande att uppfylla skaldens högsta plikt:
att vara sin nations och sin tids
uppfostrare.
Sådan är Snellmans syn på Runebergs
verk åren 1844—1848. Den är ganska
negativ. Att Runebergs estetiska förtjänster
oförbehållsamt uppskattas, kan inte skyla
det faktum, att hans verk inte håller det
högsta måttet. Det talar varken ur natio-
nens eller ur tidens hjärta. Det har intet
budskap till samtiden eller fosterlandet.
Det är varken nationellt eller aktuellt.
Snellman erkänner dess höga skönhet, men
den lämnar honom kall och otillfredsställd.
Denna inställning påminner inte så litet
om den som »Det unga Tyskland» intog till
Weimarklassikerna, framför allt till Goethe.
Den hårda dom som från detta håll ofta
fälldes över denne motiverades på samma
sätt som Snellmans dom över Runeberg.
I båda fallen var det en personlighet och
ett verk som syntes stå hindrande i vägen
för de nya ideernas seger, och i båda fallen
fick estetiken vika för politiken.
Restaurationstidens »halkyoniska dagar» med deras
konstnärliga och filosofiska kontemplation
och spekulation voro till ända.
Handlingens tid hade brutit in.
Snellmans kritik är det allvarsammaste
angrepp som Runeberg över huvud mötte
under sitt liv. Vid en tidpunkt, då han redan
kunde betrakta sig som sitt folks
national-diktare, som en levande klassiker, fick
han av en av sina äldsta och bästa vänner
höra att hans författarskap när det kom till
kritan, inte dög till mycket. Det hörde inte
hemma i Finland och inte hemma i tiden.
Denna kritik måste synas Runeberg så
mycket orättvisare som han djupt kände sin
samhörighet med sitt fosterland och sina
landsmän. Han kunde inte underskriva
Snellmans dödsdom över svenskheten i
Finland och betrakta sitt modersmål, det
språk på vilket han diktade, såsom ett
främmande språk, som måste försvinna.
Så gärna han såg den finska nationalitetens
uppsving, så bestämt motsatte han sig den
svenska nationalitetens utplånande. Han
var -— som hans hustru uttryckt det —
fennofil, ej fennoman.
Lika litet kunde Runeberg godtaga
Snellmans krav på diktningens aktualitet.
Visserligen saknar hans allmänna syn på
konsten ingalunda beröringspunkter med
Snellmans, baserade som de båda äro på
426
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
