Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Uppsalafilosofien och den logiska empirismen. Av Konrad Marc-Wogau
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Uppsalafilosofien och den logiska empirismen
Av Konrad Marc-Wogau
ILppSALAFILOSOFIEN är som
bekant en riktning i nyare svensk filosofi,
vars upphovsmän, Axel Hägerström och
Adolf Phalén, för något mer än ett årtionde
sedan ännu voro verksamma som
filosofiprofessorer vid Uppsala universitet. Med
ett visst berättigande kan
uppsalafilosofien sägas vara en parallellföreteelse till en
filosofisk riktning, som de senaste
decennierna satt sin prägel på den vetenskapliga
filosofien i Europa, nämligen den logiska
empirismen. I flera avseenden äro de båda
riktningarna besläktade. De uppvisa
påtagliga överensstämmelser i sin
uppfattning av filosofiens uppgift och i sin kritiska
inställning till vanliga åskådningar i
traditionell filosofi.
Den följande jämförelsen avser att
framhäva några för dessa båda riktningar
karakteristiska drag. Den kommer helt naturligt
att uppehålla sig vid vissa likheter, men den
skall även söka visa, att likheten i
formuleringarna ofta döljer väsentliga
tankedifferenser. Jämförelsen kan i stort sett
begränsas till de grundläggande allmänna teserna.
På utformningen av speciellare teorier hos
de enskilda företrädarna behöver den icke
gå in.
Först några data om de båda
riktningarnas viktigaste representanter och skrifter.
Det är svårt att exakt bestämma
tidpunkten för uppsalafilosofiens födelse. De
nya tankarna, som för dess grundläggare
tedde sig som en ny vändning i filosofien,
tog fastare form tidigast omkring år 1905.
Året innan hade Hägerström, som då var
docent i Uppsala, utgivit sin skrift Ståt
och rätt, som han själv sedermera räknade
till skrifterna före genombrottet. År 1906
disputerade Karl Hedvall över en avhand-
ling om Hume, i vilken man finner vissa
för uppsalafilosofien karakteristiska
grundtankar, speciellt avståndstagandet från den
traditionella »subjektivistiska»
kunskapsteorien. Hägerström framlägger de nya
tankarna i tryck först 1908 i den märkliga
och svårtillgängliga skriften Prinzip der
Wissenschaft. Sannolikt ha dessa tankar mer
än en gång dryftats av Hägerström och
Hedvall vid privata diskussioner under
åren 1905—08. Dylika diskussioner med
livliga tankeutbyten känneteckna det första
skedet av uppsalafilosofiens utveckling.
Redan före 1908 hade Hägerström samlat
en krets av yngre filosofer (utom Hedvall
även Harry Meurling och Adolf Phalén),
som ofta träffades för att diskutera
filosofiska frågor.
Uppsalafilosofien framträder först som
en opposition mot gängse idealistisk
filosofi. Sålunda kännetecknas den till en
början främst av en kritisk inställning till den
kunskapsteoretiska idealismen (den s. k.
»subjektivismen»), I den år 1910 utkomna
festskriften till E. O. Burman ingå
uppsatser av Hedvall och Phalén, i vilka denna
kritik sammanfattas. Riktningens
negativa insats får här s. a. s. sitt bokslut.
Uppsalafilosofiens positiva program är
visserligen antytt i de tidigare skrifterna,
men utformas och genomföres först senare.
Som positiva insatser kunna räknas
tolkningen av den vetenskapliga filosofien som
begreppsanalys och vidare själva analyserna
av vissa grundbegrepp. De som mest
bidrogo till programmets genomförande, voro
Adolf Phalén och Axel Hägerström.
Phalén, som 1912 blev docent och 1916
professor i teoretisk filosofi i Uppsala, ägnade
sig helt åt analysen av en rad grundbegrepp
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
