Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Lyrik 1946. Av Rabbe Enckell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lyrik 194-6
Av Rabbe Enckell
qM.
I AN kan snart tala om ett
permanent revolutionstillstånd inom lyriken.
Vantrevnaden i kulturen yttrar sig i en
vantrev-nad med givna former. Poeternas behov att
spränga sönder det vedertagna betecknar en
revolutionär attityd av samma art som den
sociala radikalismens. Inom lyriken har
rörelsen sin givna riktning, tydligast markerad
av 4otalsdiktarna. En jämförelse mellan den
dikt, som framträdde i det första
världskrigets skugga, och den, som kom till under
och efter det andra, avslöjar de gradvis
skeende förändringarna i atmosfären. När
katastrofen gått över är man en annan än man
är, så länge man inväntar den.
Begreppet lyrik är mycket plastiskt. En
poet av genomsnittet från åren fjorton till
tjugu skulle knappast finna rum för vår tids
experimentella poesi i sin uppfattning om
vad som är lyrik. Den modernistiska poeten
av 4otalet känner en motsvarande olust inför
traditionell dikt: han tycker sig här sakna
den djupdimension, som är kärnan i all
äkta lyrik.
Den avgörande stilbrytningen framträdde
inte med 40talet. Den inträffade redan
tidigare med Gunnar Ekelöf och hans
surrealistiskt inspirerade trettiotalslyrik. Senare
diktare har radikaliserat och intensifierat
betydelsen av denna lyriska revolution. Men
ännu har rimmandet sin lockelse för poeter
av ideellt radikal läggning (Arne Nyman,
Sven Alfons). En visserligen nyckfullare och
spontanare rimflätning än den som tilläts förr.
Oroligare andar söker i splittringen en väg
och bollar med hårdknutna
associationsnystan. En väg öppnar sig för det
okontrollerbara. Erik Lindegrens diktning ter sig som
det mest betydelsefulla tillskottet i svensk
poesi efter Ekelöfs. De radikala impulserna
har hos honom nått sitt mognaste uttryck.
Lindegrens poetiska stil är stramt åtdragen
i all sin motsatsstegring. Denna stil kan inte
attraperas av andra utan att förlora i kraft.
Lindegrens ideer och hans upplevelse har
visat sig befruktande, men inte hans stil.
Den är hans egendom alldeles som den björ-
22—Ord och Bild, $6: c årg.
lingska stilen är Björlings och inte kan fångas
av andra i dess egenartade böjlighet. Men
det är inte så lätt att i den modernistiska
poesin hos efterföljare exakt konstatera
inflytanden från andra tack vare dess
invecklade byggnad.
Ibland blir det experimentella draget så
förhärskande att man tycker sig sakna den
fulla personliga täckningen bakom orden.
Det förefaller som en paradox att så kan vara
fallet i en diktning, vars strävan är att sondera
känslor, motiv och tankar i det fördolda.
Kampen gäller, nu som förr, att döda
schablonen och spränga vanans makt. Men det
kan inte undvikas att nya schabloner föds
i de gamlas ställe. Hos de mindre
begåvningarna blir detta uppenbart. Metoden och
mönstret smugglas in som en trojansk
trähäst men inga stridbara krigare hoppar ut
ur dess buk.
Anhopningen av bilder gör det svårt att
med absolut visshet konstatera var den
ursprungliga fantasin lever och var det
konstruktivt hopfogade lappverket attrapperar
denna fantasi. Kan man överhuvudtaget
experimentera i lyrik utan att köra in på
orätt spår? Att experimentera betyder att
man följer en metod och underkastar sig
normerande föreskrifter. Camera
obscura-episoden förlöjligade med ett visst
berättigande denna tro på det lyriska experimentet.
Det fria, det vildvuxna kan inte parodieras
och nås aldrig av parodiska efterbildningar.
Det har sina lagar i sig och kan endast
kopieras, men icke härmas. Endast ett ökat krav
på personlig täckning bakom orden kan rädda
dikten från såväl traditionell som
modernistisk schablon.
I 1946 års skörd av lyrik finner man både
traditionell dikt och experimentell. Året var
knappast mycket givande. Det traditionella
verkar blekt och urvattnat, det
experimentella ofta löst hopkommet. Infallen har blivit
självändamål. De snarare fördunklar än
framhäver det intellektuellt betonade syftet. Men
det finns diktare av annat slag, med
självkritik och av stramare hållning. Den Venn-
337
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
