Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svante Tuveson. Romantiker och symbolist. Av Gösta Lilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svante T u v e s o n
hans nya fiolspelare som en näckengestalt;
tolkningen med den bundne, efter
förlossning längtande naturvarelsen är inte
långsökt — ett genomromantiskt motiv med
förankring i dikt och konst. Men medan
näckenmotivet behandlat naturens
förlösningslängtan, vill Tuveson ge en symbolisk
bildframställning av mänsklighetens
lidande och förhoppningar. I de första
fantasierna möter oss en vagt tecknad
skugg-gestalt, en dödens musikant med fiolen
tonande i sina magra händer. Figuren är
inte av kött och blod men en
andematerialisation, den till gestalt vordna smärtan
i världen. I långa vertikala penseldrag med
färger i mörkt gröna och bruna valörer
uppslukas detaljerna, och de magra
fingrarna har tillsammans med stråken fått
de ljusstänk som är närvarande i mörkret.
I sin stora och dunkla penselskrift har dessa
fantasier en rytmisk och musikalisk
karaktär som närmar dem till ett abstrakt
måleri. I den sista versionen, »Toner», har
motivet dubblerats, rytmiken blivit mer
framträdande och färgerna ljusare i gröna
valörer mot rosa och blått. Musiken är inte
längre densamma, över fingrarna som
hanterar de svårmodssusande violinerna faller
ljuset i mjuka knippen. Hoppet har
kommit till, och människan är obesegrad.
Människorna sådana Svante Tuveson
skildrar dem är utan förmåga att nå
varandra, slutna inom sig själva, främlingar i
den värld som omger dem. I en
minnesbild av sina föräldrar, »Vardag» (1945),
har han målat två åldrade människor,
halvt vända från varandra liksom ovetande
om varandras existens. Händerna hänger
passivt, och blickarna söker inget mål. Det
egentligen enda som dessa två har
gemensamt är vardagen och resignationen. Kring
figurernas huvuden är ett blekt utstrålande
ljus. Bilden är sammanhållen av en
grågrön helton med inslag av rosa och
silvergrått. Den långskimrande, lite kantiga och
Vinterbild. 1943.
vertikala penselskriften kommer igen. —
Människor av ensamheten är temat också
för några tidigare figurkompositioner, bland
dem »Människor vid havet» och de
varandra motiviskt närstående »Nattstation»
och »Kvällsgata» (samtliga från 1942).
»Kvällsgata» har fått sin symboliska
karaktär av två gatuskyltar, den ena en
urma-karklocka, den andra ett rödakorsmärke.
I Tuveson har också sorgen funnit en
målare. Hans människor sörjer stilla, man vet
inte riktigt vad, kanske någon älskad,
kanske också den av oförrätt förtrampade
människan. Endast sällan finner vi en sensuell
och livfull bild som den av en halvklädd
ung kvinna, en »Vildkatt» (1944) med
rufsigt hår och lekfull uppsyn. En »Vilande
dansös» (1945) hör däremot hemma i den
värld av anonyma drömmare som Tuveson
helst vill skildra. Dansösens vida kjol har
blivit till ett postament för kroppens långa
och veka stängel, ansiktet är mjukt,
uttrycket själfullt.
I Svante Tuvesons måleri spelar
landskapet en underordnad roll. Men ur naturen
har han hämtat de fragment han behövt
för sina syften. Det kan vara några
förtvinade träd, en strävpelare mot en
kyrkomur, en blomma, en fågel eller också som
på senare tid den rytmiska konturlinjen
hos ett fjällmassiv eller en molnformation.
53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
