Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Cervantes. Minnesföreläsning å Göteborgs högskola d. 9 okt. 1947. Av Karl Michaëlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Cervantes
Kanske var det inte så fullkomligt
oförklarligt med denna förväxling, som en
modern läsare tycker. Man har påpekat att
väderkvarnar för första gången byggdes
i La Mancha år 1575. Och Jeronimo
Cardano talar år 1580 om dessa väderkvarnar
och säger, att det är något så sällsamt,
att han, innan han sett dem, icke skulle ha
kunnat tro på något sådant utan risk att
bli hållen för en narr. Den skildring av
kvarnbesöket, som Azorin ger, vill jag icke
undanhålla mina åhörare: den låter oss
se det landskap Cervantes så ofta
genomkorsat på dammiga landsvägar, där Don
Quijote skumpade fram på sin Rocinante;
den skänker också en bild av ett Spanien,
som lika väl kunde vara 1500-talets.
Mjölnaren har spänt seglen på
kvarnvingarna, en rasande vind blåser. »Än
svänga vingarna långsamt, än fort.
Kvarnhuset består av tre små rum ovanpå
varandra: på nedre botten stå
sädessäc-karna; i nästa våning rinner mjölet ner i
en bred ström; högst upp males säden mellan
kvarnstenarna. Där uppe finnas några
trånga gluggar, genom vilka landskapet
skymtar. Det åldriga maskineriet går med
dovt buller. Jag ser på avstånd genom en
av gluggarna den väldiga, oändliga
röd-brända slätten, här och var med gröna
plättar; vägarna slingra sig och försvinna
i vida gulaktiga krökar; i fjärran lysa vita
husväggar; himlen har täckts med gråa
moln; stormen ryter. Och längs en stig
som korsar sluttningen kryper en
procession av svartklädda kvinnor fram, med
kjolarna över huvudet. De ha gett sig av
i ottan — som på en långfredag — för att
kyssa kristusbildens fötter i en avlägsen
helgedom, och vända nu åtei över den
öde, röda slätten, långsamma, svarta,
tankfulla, sorgsna . . . Angelusringningen
höres. Criptanas kvarnar gå och gå.»
Då Cervantes genomkorsade den spanska
landsbygden, vimlade vägarna och
värdshusen av folk av alla de slag: hederliga
Francisco Goya. Äventyret med
åsneskriandet.
Stick av J. Joaquin Fabregat.
borgare och lantmän, präster och adelsmän,
skurkar och skälmar,
begravningsprocessioner och festtåg. Hela Spanien tycks ha
stämt möte på landets vägar. En god del
av landet tycks vara på vandring. Vilket
paradis för Cervantes, vilken, liksom Don
Quijote, »var något vetgirig och alltid
plågades av längtan efter att lara känna
nya ting», intresserad av allt, från
tandpetare till själarnas lönnliga skrymslen.
Omväxling förnöjer och skänker själen vila;
heter det i skådespelet Pedro de Urdemalas:
En fin, con la variedad
se muda la volundad
y ei espiritu descansa.
Skatteindrivningen gick ej utan gnissel,
ej minst från de överordnades sida. Yrket
passade föga konstnärstemperamentet. Om
Cervantes förnekats skaldebegåvning, så
var han dess mer konstnär, och konstnären
delar med sin broder poeten de egenheter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
