Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Pierre de Ronsard och lagen om materiens konstans. Av Knut Lundmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Lundmark
uttryck för hembygdskänslan. Dikten visar
överhuvud hur intim Ronsard känner sig
med naturen och hur han i sin diktning
uppfattar denna mot bakgrunden av en
hög kosmisk inramning.
Vi citera här dikten i enlighet med Albert
Ehrensvärds tolkning till svenska i »Fransk
medeltid och renässans. Översättningar.»
Lund 1922, sid. 173—74:
Mot skövlar ne av G a st in e s
skogar
(Contre les büchsrons de la forèst de Gastine).
Håll upp skogsskövlare och hejda dig, jag ber!
Det är ej träd, som du till marken fäller ner,
ser du ej nymfers blod, som fram ur trädet
droppar?
De bak dess bark ha bott, de gungat i dess toppar.
Du helgerånare och mördare, om man
en tjuv, som snattat blott, för galgen mogen fann,
vad straff skall vänta dig, vad död skall din väl
bliva,
du som de väsen drap, som hägn åt skogen giva?
Ej i din skugga mer, o skog, bland markens strån
skall beta enslig hjort och ströva lätta rån,
och aldrig solens ljus, du hem för fåglars flockar,
en väg skall bana sig bland dina gröna lockar.
Ej någon herde mer skall locka toner fram
ur genomborrad flöjt, där böjd mot trädets stam,
med hunden vid sin fot och staven vid sin sida
sin kärlek sjunger han för skyarne, som glida.
Nej, allt skall bliva stumt och ekot tystna här.
Och du skall varda fält, och mark, som skogar bär,
vars solbelysta löv för vinden sakta röras,
skall i sin djupa fred av harv och plogbill störas.
Din tystnad mister du, och Pan på flykt sig ger,
och skydd för sina lamm ej finner hinden mer.
Farväl du vackra skog, som västanvinden smekte
och varest först min hand på lyrans strängar lekte,
där först jag sus förnam, som mig med häpnad slog,
när genom rymden klang från Phoibos’ pilar drog,
där först Calliope jag fann bredvid mig vara
och kärlek mig betog till hennes systrars skara,
som rosor på min väg och på min panna strött,
och där med egen mjölk Euterpe har mig fött.
Allt växlar och allt dör. Förgängelse allt gnager,
men det som mister form en annan åter tager.
En gång skall Tempes dal till berg och kullar bli
och Atos’ topp till slätt, som böljar ljus och fri,
och över skördefält, förr vågor, brusar stormen.
Materien förblir och evigt växlar formen.
Man kan väl säga att det är någonting
mera uttalat här än lagen om materiens
konstans. För Johannes från Middelburg
liksom för de flesta av medeltidens och
antikens astronomer var världen ett
faktum. Den hade ett konstant
materieinnehåll. Om här på jorden påtagliga ändringar
voro förhanden, så spekulerade man ej om
deras natur, man såg knappast något
universellt fenomen däri. Men kärlekens
och naturens store skald, han knyter
samman tanken om hur materien förblir, fastän
dess former växla.
Dessa formändringar kunde nog rent av
sägas vara ett uttryck för lagen om
energiens bevarande. Kanske vore dock detta
att gå en smula för långt i tolkningen, lägga
in mera i dikten än som bör läggas in. Men
under alla förhållanden stå vi här inför en
ny stor tanke: världens materiella innehåll
är evigt men genomgår oavlåtliga
omgrupperingar eller formväxlingar.
Det är givetvis ej ofta som man ens hos
de stora skalderna och prosaisterna träffar
på pärlor av sådant slag. Men när det sker
är det av stort intresse, både för
astronomiens och den allmänna kulturens
utvecklingshistoria. Mycket synes mig vara att
vinna vid fortsatta undersökningar av det.
slag som jag här har beskrivit.
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
