Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Konsertkrönika. Ny svensk musik. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bo W alin er
körsymfonier — de hade knappast dikterats
av sentimentalt religiösa känslor av det slag
vi lärt känna i t. ex. stora delar av
romantikens kyrkomusik utan var uttryck för en
levande, aktiv tro, som visserligen i hög grad
bär en nutidsmänniskas prägel men också
har en del gemensamma drag med den syn
på kristendomen som omfattades av
1500-och 1600-talens troende. De
palestrina-inspi-rerade a capella-koralerna i »Johannes
uppenbarelse» kom också att bli förmer än skönt
klingande pastischer, de blev aktuell
tonkonst.
Senare epoker har lärt oss att se estetiskt
på bibeln — särskilt det gamla testamentet
med dess rika dramatiska inslag och
suggererande stämningar — och historiskt. Man
kan anta att båda synsätten varit av
avgörande betydelse för Rosenberg vid sökandet
efter adekvata musikaliska uttrycksmedel för
bibelordens innehåll: lyrikern Rosenberg har
inte stått oförstående och opåverkad av det
litterärt sköna i saligprisningarna (i
»Örtagårdsmästaren»), historikern tycks vid
texternas musikaliska utformning medvetet ha
upptagit stilelement från Orienten såväl i
orkestersatsen som i de gammaljudiskt
klingande melismerna i vokalstämmorna.
Detta »bibliska» tonspråk som präglar så
gott som hela Rosenbergs 40-talsproduktion
slog dock ut i full blomning först i och med
tetralogien Josef och hans bröder, de senaste
årens jätteverk, som tillkommit delvis på
anmodan av Radiotjänsts musikavdelning
och uruppförts vid fyra olika sändningar inom
institutionen: de båda första delarna, »Den
brokiga klädnaden» och »Josef och Potifars
hustru», under våren och jultiden 1946, de
båda sista delarna, som faller inom tidsramen
för denna konsertkrönika, »Josef
drömtyda-ren» i september 1947 och »Josef försörjaren»
i mars innevarande år.
Handlingen i Rosenbergs oratorie-cykel
anknyter till den allbekanta Josefsagan i den
första Mosebokens 37—45 kapitel, ehuru den
litterära utformningen av textunderlaget
hämtats direkt ur delar av Thomas Manns
romanserie »Josef och hans bröder»; bara
titeln antyder ju här det direkta sambandet
vilket dock inte torde inskränka sig till
enbart dialogens gestaltning. Thomas Manns
stora trettiotalsroman är som oftast hos
denne författare ett verk av djup symbolisk
innebörd. Som ett storlinjigt skikt över det
med frodig realism, underfundig humor och
skir sagostämning berättade bibelavsnittet
spännes en abstrakt tankevärld
karakteriserad av motsättningen ande—materia och
samspelet mellan dessa båda: det som
kommer ovanifrån och tillhör förnuftet, det som
kommer nedanifrån och tillhör kraften. Det
rör sig alltså innerst inne om väsentliga
kulturbegrepp.
En betydelsefull fråga till förståelsen av
Rosenbergs uttolkning av Josefberättelsen
blir nu: i vilken utsträckning har tonsättaren
sökt musikaliskt gestalta även denna
religionsfilosofiska sida av Manns roman? (Vid
formuleringen av denna problemställning
utgår jag från, att musik och filosofi under
vissa betingelser verkligen kan förenas,
nämligen då den skapande musikern är en i ordets
verkliga mening sökande ande, då
mediterandet är en integrerande del av hans
temperament. Att så torde vara fallet med
Rosenberg tycks ovedersägligt: de ämnen han valt
för sina större verk är alltför talande. Det
finns ju också andra sidor av konstellationen
musik-filosofi än de som gäller i fallet Wagner.)
Att komma fram till ett uttömmande svar
låter sig kanske alls inte göras, och då allra
minst av en detalj lyssnande och som det så
ofta tycks »gestaltdöv» samtid, för vilken
mycket i detta gigantiska verks struktur —
och dennas oändligt många aspekter — måste
förbli gåtor. Här saknas det historiska
perspektivet. — Sett ur denna »filosofiska»
synpunkt blir det centrala i oratorieserien det
s. k. gudasamtalet i »Josef drömtydaren».
»Det är två ynglingar (Ech-n-aton och Josef)
som ställes mot varandra, konungen och
herden-drömmaren, den förre till
bristningsgränsen uppfylld av andliga ambitioner, den
senare genom utvaldhet genomglödgad av
ett inspirerande gudsmedvetande och redan
mättad med en visdom som löser livs- och
världsgåtor . . .»1 Och just här, i Josefs
drömtydningar och i Faraos extatiska
solhymn, klingar musiken friare och
väsentligare än någonsin: den innehållsliga kulmen
blir verkligen även den musikaliska.
Hilding Rosenberg har kallat sin
Josef-tetralogi operaoratorium, vilket torde
innebära att han betraktar den nuvarande
utformningen för radiobruk som ett
genomgångsstadium för att senare med blott
obetydliga ändringar och i någon förkortning
kunna erbjuda cykeln en operascen. Om
1 Moses Pergament i Aftontidningen den 24 mars
1948.
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
