Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Konsertkrönika. Ny svensk musik. Av Bo Wallner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsert krönika
denna tanke förespeglat tonsättaren förklaras
därmed många problem — problem sedda
från radiolyssnarens sida. Bortsett härifrån
kvarstår dock en rad svårgripbara avsnitt.
Det gäller i synnerhet de stora dialogscenerna
vilka i sitt detaljrika stämningsmåleri tycks
för dramatiskt stillastående, för lyriska för
att kunna »göra sig» sceniskt, men samtidigt
i sin genomkomponerade form inte heller
verkar helt lämpade för ett podieframförande,
då inslagen av arioson som liksom blommar
upp ur recitativen, körer och instrumentala
mellanspel, endast i undantagsfall förmår
bryta sig ur ramen som för hörspelet
nödvändiga fast gestaltade nummer. (Med
texthäfte redde man sig gott, men ett sådant
kunde ju tyvärr inte på grund av verkets
längd publiceras i Röster i Radio, varför
lyssnarna helt blev hänvisade till kortare
redogörelser av oratoriedelarnas
uppbyggnad.) — Närstående är
deklamationsproblemet i vokalstämmorna, förhållandet mellan
höjningar, sänkningar och betoningar i texten
— den talade dialogen — å ena sidan, den
melodiska gestalningen å den andra. Kanske
måste det skrivas en särskild intervallära
för dessa melodiformler: stundom tyckte man
att de oändligt fina skiftningarna liksom inte
fick gehör i vårt fastslagna hel- och
halv-tonssystem. Kvartstonstanken är inte så
fjärran.
Det ligger ganska nära till hands att söka
jämföra balansen mellan delarna, spänningen
i verkets konstruktionslinjer, med den mellan
symfoniformens olika satser. Att närmare
precisera de olika oratorie-»akternas» funktion i
en sådan liknelse blir kanske svårt, varje del
innehåller ju i sig själv en så rik skala av
musikaliska karaktärer. Den andra delens
häftigare tempo och heta dramatiska puls
skulle man dock kunna tänka sig spela
rollen av ett scherzo, och den följande delen
med det centrala gudsamtalet, med
Ech-n-atons ekstatiska solhymn och Josef
drömmarens meditationer rollen av ett symfoniskt
adagio. Det bör ju också finnas en viss rytm,
en viss musikaliskt dynamisk utveckling även
mellan akterna i ett blivande scenverk.
Sambandet mellan delarna betonas dock främst
genom tonspråkets enhetlighet —
karakteristiken av en del blir, om den inte ser till de
allra finnervigaste skiftningarna och till de
individuella drag som betingas av avsnittens
olika händelseförlopp, tillämplig även på de
övriga — och genom ledmotiviska syftningar:
Josefmotivet, för att nämna ett
betydelsefullt exempel, förekommer i många
variationer, i sin renaste gestalt med gripande verkan
i sista delen, då Josef avslöjar sin person för
bröderna: »Barn, det är ju jag. Jag är ju eder
broder Josef.»
Musiken till »Josef och hans bröder» äger
en stor rikedom på de mest raffinerade,
melodiska, rytmiska och klangliga skiftningar,
allt med den säregna atmosfär ett orientaliskt
eller ett med fin konstnärlig känsla
orientali-serande tonstråk kan bjuda. Gripande är i sin
egenartade uttrycksfullhet flera av de ariosa
partierna med en melismatiskt rikt utsirad
melodik och ofta hänsynslös
intervalluppbyggnad — kanske inte alltid lyckligt i ett
verk med så framträdande vokala inslag.
Gudasamtalet och Faraos solhymn i den
tredje delen har redan nämnts. Man vill
också framhålla Jaakobs klagosång i
slutdelens Intermedium med folket-körens rop:
»EI Sjaddai! EI Sjaddai!» En säregen illusion
av Orientens improviserande sångformer ger
Jaakobssonen Asers aria i sista delens sjunde
bild. — Endast sällan tycker man att
inspirationen svikit tonsättaren, men man är inte
helt övertygad om att ett förnyat åhörande
inte skulle kunna ändra denna uppfattning:
samma avsnitt kunde från repetition till
konsert undergå ganska avsevärda
förskjutningar i upplevelsen.
Skönast klingar ändå, som så många gånger
förr hos Rosenberg, körpartierna, där
tonsättaren genom sin frihet inför materialet
lyckats skapa till synes helt nya klangliga
och även melodiska möjligheter. Vi har i
drömtydardelen den eteriska änglakören i
förspelet formad till ett glättigt fugato och
den grandiosa jubelkören i Faraos festsal med
en vågliknande rörelse framsuggererad av
varandra svarande dam- och mansröster.
Lokalfärgen understrykes här än mer av de
österländska ceremonielens klingande fanfarer
och brokiga masscener. I »Josef försörjaren»
minns man av körerna helst den inledande
»coro lamentoso»: »Som eld strömmar solens
strålar / från himlen och förtär allt. — — »
De instrumentala avsnitten av större
självständighet är få. Principiellt kan sägas att
orkesterns klangapparat helt underordnats
ett illustrerande syfte, särskilt påtagligt i
sista delen. »Josef drömtydaren» är då rikare
försedd. En livfull fuga beskriver ilbudets
hastande färd till Josef som Farao befallt
till sig för att tyda de ödesdigra drömmarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
