Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Om Colette. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om C o I e 11 e
Sin högsta mognad som konstnär har
Colette nått med romanen »Chéri» (1920;
svensk övers. 1945), som berättar om en
åldrande kokotts sista, förhärjande passion
för en man i tjugofemårsåldern, son till
en av hennes yrkessystrar. Hela historien
vore otänkbar utan penningen, utan den
förmögenhet som den fransyskt kloka och
sparsamma Léa har skrapat ihop under
en lång och strålande demimondän karriär,
och som gör det möjligt för henne att omge
sin unge älskare med all den lyx han
eftertraktar, att göra erotiken till den enda stora
angelägenheten i livet. Den franska
kokotten är i själva verket ur borgerlig i sin iver
att skapa trevnad och trygghet omkring
sig, att åstadkomma ett kärlekens duniga
rede, och förhållandet mellan kärlek och
pengar är här särdeles öppet och cyniskt.
Men Lea har inte heller det ringaste behov
att romantisera eller förgylla upp
verkligheten. Hon är en praktisk och nykter
fransyska, som inte för ett ögonblick
idealiserar sin älskare. Hon ser honom precis
som han är, ett ungt välvuxet djur med
kattaktig grymhet, lekfullhet och charm,
och eftersom hon är bunden vid honom
med alla sinnen, faller det henne inte in
annat än att acceptera honom just sådan
han är, med alla sina svagheter och fel,
och hon försöker inte bortförklara hans
egenskap av onyttig lyxvarelse och
parasit med utpräglade gigoloinstinkter. Hon
har en enda, stor och obarmhärtig fiende,
det fysiska åldrandet, som till sist blir
henne övermäktigt och kommer Chéris
lidelse att slockna. Det är det bittra,
obönhörliga öde som är alla kvinnors och som
Colette framhävt med sedvanlig
kontur-skärpa och frihet från illusioner.
Budoir-doften kan väl ibland bli allt för stark i
denna roman, som i all sin tematiska
begränsning är ett stilistiskt och psykologiskt
mästerverk, men den har också humor.
Denna kommer till synes i avsnitten om
de gamla avdankade, trasgranna kokot-
terna, som leva högt på forna triumfer men
eljest sitta och hacka på varandra som elaka
papegojor och med urkvinnlig grymhet och
klarsyn inregistrera åldrandets alla symtom
på varandras kroppar och ansikten. Och
till sina övriga behag lägger boken det
intryck av gammal modeplansch, av
parfymerad tidsdoft från anno dazumal, som
förmedlas av den roande skildringen av
accessoarer och interiörer.
Betydligt svagare är
fortsättningsromanen, »La fin de Chéri» (1925). Chéri är här
en trettio års man, som överlevat fyra års
skyttegravskrig och nu står desorienterad
och sysslolös i det första fredsårets Paris.
Hans hustru är mannen i huset, fullt
upptagen med sitt sjukhusarbete och med den
amerikanske chefsläkaren, modern ägnar
sig åt börsspekulationer. Själv för han en
trist och tom dagdrivarexistens,
arbetsskygg som han är och utan utbildning i
något yrke. Erotiskt sett är han ödesdigert
fixerad vid minnet av Lea, hans livs stora
passion, men återfinner henne som en
gråhårig och rödmosig gumma, som lagt
ansenligt på hullet och inte längre vårdar sig
om figur och utseende. Den hidösa
verkligheten fläckar även hans vackraste
minnen, och han varseblir, att nu då Léas
passion för honom sedan länge är död,
utgör han för henne bara ett nummer i den
väldiga kollektionen av forna älskare. Han
låter en väninna till henne berätta om henne
sådan hon var under sin glanstid, om
hennes svunna skönhet, hennes toiletter och
smycken och hennes triumfer. Men det
räcker inte för att motväga hans allt
starkare, alltmer förhärjande spleen, som
slutligen leder honom till självmord. Detta är
otillräckligt motiverat, och romanen är i
övrigt alltför händelselös för att fängsla.
Och alla dess artistiska kvaliteter till trots
förmår läsaren i sista hand inte intressera
sig för en man av denna typ och för hans
undergång i återuppbyggnadens och det
vardagliga arbetets efterkrigsparis.
415
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
