Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Holger Ahlenius
Denna inre strid förlamar honom i hans
försök att komma tillrätta med livet och i
relationerna till fadern, som tystar ner de egna
skuldkänslorna, vägrar att lyssna till honom
och i det längsta anklagar honom för att ha
fördärvat sitt liv på elakhet, medan Biffs
fortsatta småstölder i själva verket är ett
symtom på hans missanpassning. Den yngre sonen
Hap har däremot blivit en förråad och
brutalare kopia på fadern, en flickjägare,
odugling och bluffmakare, som aldrig erkänt ett
nederlag och oanfäktad lever vidare i
uppskruvade vanföreställningar om den egna
förträffligheten, ännu vid faderns grav besjälad
av det falska pathos att fullfölja och vinna
dennes förlorade livskamp.
Alf Sjöberg hade satt upp skådespelet och
gav ett nytt prov på hur säkert man vid
Dramaten behärskar den teknik det här är
frågan om. Sven Fahlstedt hade på scenen
byggt upp en villakonstruktion i
genomskärning och med borttagna väggar, Willy Lomans
hem med små torftiga rum i olika plan, och
på rundhorisonten hade skyskrapor
projicie-rats likt upptornade, kvävande fängelsemurar,
som i dröm- och minnesscenerna tonade bort
och ersattes med fri himmel och farande
skyar. Den lilla loggian på husets vänstra
sida (från åskådaren sett) stod då öppen mot
rymden men tjänade eljest som miniatyrscen
för de händelseförlopp som utspelades utanför
hemmet. Det var fiffigt arrangerat, men vad
i all världen hade göteborgspublicisten S. A.
Hedlunds byst på det newvorkska
affärskontoret att göra?
Sjöberg hade tydligen resolut avstått från
all yankeemässighet i masker, typskildring
och rytmik. Det var särskilt fallet med
Hilding Gävle i huvudrollen. Hans apparition
är snarast sydeuropeisk och har inte ett drag
av yankee, leder dessutom tanken till ömtålig
nervmänniska mer än till småborgare och
bracka. Men genom att både den sociala
typen och den nationella hade suddats ut,
kom inslaget av amerikansk självprövning att
reduceras till ett minimum. Stycket
förvandlades och upphöjdes i digniteten av ett
slags moralitet med allmänmänsklig syftning,
men det kan ifrågasättas, om det
konstnärliga underlaget inte är för bräckligt och för
speciellt för att svara upp mot så stora
anspråk. Därtill kommer ännu ett. Gävle, som
i Willy Lomans väldiga roll gjorde sitt
återinträde vid teatern, spelade ut med
imponerande förbehållslöshet, gav sig uppgiften helt
i våld och lyckades få fram det ohjälpligt
slocknade, hopsäckade, tillspillogivna i detta
trista levnadsöde. Den egensinniga, trötta,
irritabla barnungen, som bara alltför lätt
blossar upp i forcerad glättighet och sj
älv-berusad retorik om struntsaker, så fort det
finns den minsta möjlighet att segla bort
från verkligheten på ett drömskepp, men som
tjurigt vägrar att se sanningen i ögonen, den
gnagande ångesten och självmordstankarna
därunder, och så den mäktiga, utlösande
impulsen, då han tror sig förstå att Biff trots
allt älskar honom och trots allt har en framtid
— allt detta gavs med stor inlevelse, med
bråda, hetsiga stämningskast och hisnande
åkningar på de aldrig döende
förhoppningarnas berg- och dalbana, men å andra sidan var
det som så ofta förr något preciöst och
maniererat över hans spelsätt, och han liade anlagt
rollen så pass långt ut i det neurasteniska att
en del gott folk totalt missuppfattade figuren
och i Willy Loman såg en hallucinerande
psykopat, medan han ju i själva verket är
menad som ett paradigm på den allra
vanligaste, allra normalaste
genomsnittsamerikanen, genomsnittsmänniskan. Hustrun Linda
spelades av Tora Teje, en förnämlig
prestation, därför att den stora konstnärinnan
återigen med regissörens hjälp undertryckt sitt
begär att mässa och dominera och förvandlat
sig till en liten självutplånad, grå och sliten
men oändligt kärleksfull storstads-Solveig,
hos vilken maken-storlögnaren-barnet alltid
finner en hamn där han städse på nytt lindas
in i samma hjärtevärmande lögnbomull.
Sonen Biffs högviktiga roll hade anförtrotts
åt Hans Strååt, och det blev tyvärr en
ödesdiger svaghet i föreställningen. Strååt har
ofta visat sig som en typskapare och
karaktärsskådespelare av rang, särskilt när han
har stöd av mask, kostym och accessoarer,
men en naken och brusten nutidssjäl som
Biff Lomans rådde han inte tillnärmelsevis
med att tolka. Det blev något opersonligt,
torrt och metalliskt över rollgestalten, där
ingenting tycktes komma inifrån och där man
fick intrycket att det slogs på plåt. Men
genom att det frambrytande sanningskravet
fick en så klen representant, den allt
förlåtande kärleken en så överlägsen om ock
något sentimental sådan, uppstod en allvarlig
brist på balans i föreställningen, och kanske
är detta förklaringen till att en ledande
kritiker kunde förledas till misstaget att ur
stycket läsa ut en patenterat känslosam och
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
