Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Från Stockholms teatrar. Av Holger Ahlenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
dygdepatriotisk apoteos över den
Amerikanska Modern!
I den långa rollistan märktes för övrigt en
rad fina prestationer: Per Oscarson som Hap,
fimpande kille och gangsterfrö med
omisskännligt tycke av salt söderkis; Birgitta
Valberg som vampen, ett stycke vulgär
syndfullhet av väl träffad tjugotalstyp; Olof
Winnerstrand i Truman-mask som den lugnt
självsäkre och framgångsrike vännen Charley;
Olof Bergström, som satte en personlig profil
på den kallhamrade, hjärtlöst egoistiske
affärsmannen, vilken utan att blinka ger
avsked på grått papper åt firmans gamle
trotjänare, samt slutligen Olof Widgren som
Farbror Ben, en lustigt levandegjord
daguer-rotypi av en cigarrtuggande pionjär med
bredbrättad hatt och guldgrävarnattsäck, en
inkarnation av Willys livsdröm om rikedom
och framgång, vunna med vilka medel som
helst, tillika en evig påminnelse om de stora
chanser han inbillar sig ha försuttit.
*
Nästa program på Dramatens lilla scen var
STIG DAGERMANS »judasdrama» Streber,
den sämsta av hans pjäser, idealisk som
folkparksspektakel men knappast
hemmahörande på en statsunderstödd scen, och detta
naturligtvis inte därför att den utspelas i
arbetarmiljö och har en skarp udd mot
kapitalismen utan på grund av den
schablonmässiga människoskildringen, det ledsamma,
odrägligt utdragna i vissa scener, som inte
kan överskylas av en aldrig så ledig dialog,
den rövarromantiska uppfattningen om
kapitalismens metoder samt den i ett
vardags-realistiskt sammanhang oorganiskt insatta
karikatyr-symbolen av Förrädaren, som
varken blivit psykologiskt fördjupad och
genomlyst eller typiserad och uppförstorad till
representativt format. Exempelvis sådana
visserligen ofullgångna stycken som Stina
Aronsons »Syskonbädd» och Walter Dicksons »Det
eldröda landskapet», som nu måst uppföras
på Studie-Scenen och Dramatikerstudion,
hade i mitt tycke varit vida mer förtjänta att
uppmärksammas av dramatenchefen i hans
berömvärda nitälskan om den unga svenska
dramatiken.
»Streber» fick emellertid ett hyggligt
uppförande, även om tingeltanglet under
scenväxlingarna ytterligare underströk det
gott-köpsaktiga, vilket strängt taget var onödigt.
Göran Gentele rörde sig i sin regi som vanligt
med grunda scendjup vid framställningen av
de standardiserade småfolksinteriörerna, som
försetts med tvättäkta sveavägsmöblemang i
obetydligt skiftande prislägen. Av de fyra
arbetarna i den kooperativt ägda och brukade
bilreparationsverkstaden, som sätts överstyr
av förrädaren och strebern Blom, spelades
den grånade hedersknyffeln John Nilsson med
mycken hj ärteknipande trovärdighet av Adolf
Jahr —- en förträfflig folklustspelsfigur — den
unge hetsporren och idealisten Åke Lundgren
med spänst och temperament av Jarl Kulle,
medan Hans Sundberg hade tillåtits att av
Pelle Lind göra en så djupt nersumpad slashas,
att man inte ett ögonblick trodde på hans
kompanjonskap med de andra. Bloms roll
hade lagts i Holger Löwenadlers händer, och
han gick in för uppgiften med stor energi och
uppenbar spelglädje: en rödfnasig grobian
med knölaktiga manerer och ansträngt
ner-dämpad vulgaritet. Löwenadler excellerade i
falskt patos och förljugen indignation, men
han förmådde inte det omöjliga: att ge figuren
mer än vtplanets liv, och den tragiska
accenten, betingad av att förrädaren i sin tur är
förrådd, gick förlorad. Bäst var han
otvivelaktigt i sin första scen med Direktören, en
skärmytsling med fällda visir mellan två
ärkeskälmar, som blev njutbar också därför
att Rune Carlsten gjort en så rolig krumelur
av Direktören, en smilande och lismande filur
med hitlermustasch, falsk gemytlighet och
kattaktigt smygande gång, men som också
kunde hårdna till och visa de välpolerade
klorna. Det var ett lustigt detalj broderi,
fullt av småputs och extraturer, som gjorde
denna eljest overkliga figur acceptabel och
levande. I middagsscenen däremot hemföll
både Carlsten och Löwenadler åt farsmanerer
och spexfasoner.
•
Det andra stora programmet på Dramatens
huvudscen var också amerikanskt,
MAXWELL ANDERSONS skådespel En dag av
tusen, skrivet på omväxlande vers och prosa
och följsamt översatt av Einar Malm. Med
Henrik VIII:s och Änne Boleyns drama har
Anderson emellertid inte haft tillnärmelsevis
lika god hand som med Jeanne d’Arcs.
Historieskrivningen har blivit ett med sexualia
överrikt tryfferat hopkok på studentspex och
folkskolans läsebok, medan den psykologiska
kärnan är att söka i den banaltrista sanningen,
att det i ett kärleksförhållande vanligen finns
9—Ord och Bild, 59 :e årg.
129
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 25 20:37:30 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1950/0151.html
