Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Dikttolkare och stilanalytiker. Av Helge Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dikttolkare och stilanalytiker
let får vi i andra strofens skildring av
klockornas ton vågor över staden. Särskilt i
avslutningsverserna smälter sänkningarna bort,
och därav framkallas följande tonmålning:
Bing bang, bing bang!
Den hela stad
tar ett bad
i ljus och doft och klockors klang.
Till de tolv betonade stavelserna svarar här
endast sju obetonade, medan i det förra
exemplet till samma tolv betonade stavelser
svarade sjutton obetonade.»
Lika övertygande belyser Ek hur
Rydberg som omväxling till manliga och
kvinnliga rim utnyttjar trestaviga löpande rim i
direkt stämningsskapande syfte. När
moderns bild i diktens mest dramatiska
ögonblick viker undan för den lille i och med att
ett moln skymmer för solen, får sålunda
den annars manligt slutande strofen
långsamt förtona i ett hänglidande löpande
rim. Hon »sågs ej där
den älskade uppenbarelse
och hjärtat frös
i moderlös
och vinglös stackars varelse.»
Men Ek har också blick för att det inte bara
beror på det löpande rimmet, om versen
lever och snyftar när gossen förlorar den
hugsvalande synen av sin mor. Mycket
mer betyder själva ordsammanställningen:
»moderlös och vinglös stackars varelse».
I samband med de metriska analyserna
förtjänar Eks utredningar om den
fem-fotade trokén hos Runeberg att beaktas.
Huvudversen i de två första
manuskriptgrupperna till Idyll och epigram är den
orimmade tiostaviga serbiska trokén,
använd utan strofindelning. Sedan diktaren
lärt sig behärska denna versform, har han
emellertid kommit till insikt om att den var
mindre tjänlig för lyriska uppgifter. I
tredje manuskriptgruppen användes den
inte alls, och i den senare Idyll- och
epigramcykeln förekommer den ytterst sparsamt.
Däremot upptas den på nytt i Bonden Pavo
och återkommer sedan i alla Runebergs
episka dikter från Graven i Perrho (1831)
till Crysanthos (1843). Ek påpekar, att
tiostavingen inte bara är det serbiska
hjälteeposets huvudvers utan också
chan-son de gestes »vers communs», varifrån den
serbiska trokén troligen direkt
härstammar. Eftersom Runeberg endast
ofullständigt kände den serbiska diktningen i dess
rent episka gestalt, kunde han inte veta,
att tiostavingen egentligen hörde hemma
inom den. Hans artistiska instinkt ledde
honom rätt. Hur Runeberg även lärde sig
behärska de stilegendomligheter som
betingades av versmåttet, belyses skickligt
av Ek, som ägnat den serbiska diktningen
ett noggrant studium.
Till det stilistiskt mest intressanta i boken
hör Eks framhävande av de nya tonfall som
skiljer andra samlingen av Fänrik Stål från
den första. Utmärkande för de äldre
dikterna i andra samlingen (skrivna under
förra hälften av 1850-talet) är att fänrik
Stål i dem framträder som berättare.
Härigenom skiljer de sig från förra
avdelningen, som inte alls har samma
talspråkston och inte heller så direkt vänder sig till
läsaren. Med den folkliga berättartonen
följer att humorn lämnas fritt spelrum.
Till denna grupp hör de tre odödliga
officersporträtten i Fänrikens marknadsminne,
Von Essen och Von Törne och de lika
oförglömliga manskapsskildringarna i Lotta
Svärd, Munter och Trosskusken.
I dikterna från 1850-talets senare hälft,
t. ex. Soldatgossen, Bröderna, Gamle Lode,
har humorn alldeles försvunnit och ersatts
med en sorts trosglöd, vari man med Ek
igenkänner en åter klang av psalmton.
Runebergs trägna arbete i
psalmbokskommittén åren förut har bidragit att skänka den
sista sägengruppen ett nytt tonfall.
I flera av diktstudierna och särskilt den
om Balens tillkomsthistoria beundrar man
Eks starka känslighet för rytmiska värden.
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
