Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Helge Krogs dramatik. Av Erik Vendelfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Vendeljelt
Schøyen och framförd på en mindre teater
fyra dagar innan Det store Vi hade premiär;
det var sålunda egentligen Krogs officiella
debut. Farsen finns inte i tryck, men enligt
recensenten i Verdens Gang var det en mycket
rolig om också mycket enkel anrättning. Den
andra pjäsen, Kjcerlighetens farse, skriven i
kompanjonskap med Olaf Bull, framträdde
med något större pretentioner. Där skämtades
med äktenskapet och tron på att kärleken
kan bevaras intakt inom denna institution.
Av betydligt större värde är Det store Vi,
som Krog påbörjade i september 1917.
Arbetet gick med en förbluffande lätthet och
fart. »Da jeg satte meg til å skrive, sto første
akt noelunde klart for meg. Resten av stykket
lå i en løftesrik tåke, svakt gjennomlyst av
blinkene fra en og annen nedkastet replikk.
Men da jeg først hadde begynt, gikk det av
seg selv.» På åtta dygn var pjäsen färdig. »Men
aldri, hverken før eller senere, har jeg
ar-beidet så hardt som i disse åtte dagene og
nettene — fjorten, seksten timer i ett kjør.
Det gikk så fort som jeg kunne føre pennen,
jeg skrev i en slags ynglende feber og syntes
ikke jeg hadde tid eller råd hverken til å
spise eller sove. Det var lykke!»
Stycket hade premiär på Nasjonalteatret
den 21 januari 1919 och blev en fullständig
framgång. Man hälsade i författaren en
arvtagare till Gunnar Heiberg, som vid denna tid
nästan upphört att skriva. Pjäsen gavs 49
gånger under vårsäsongen och togs sedan
upp på hösten igen. Också på andra nordiska
scener blev den en avgjord succé. Krog hade
slagit igenom grundligt.
Man kan förstå det. Pjäsen är rappt och
tveklöst skriven, den behandlar ett par
verkliga, aktuella problem, den bjuder både på
spänning, muntration och kvickhet, dialogen
är spänstig och snärtig. Man märker att det är
en tidningsskribent som fört pennan. Förlagan
Harald Svans mor lyser väl här och där
igenom -— även sedan Krog i andra upplagan
avlägsnat ett par direkt lånade repliker —,
men komedien innehåller ändå så många nya
ingredienser att den lever ett fullt
självständigt liv. Miljöskildringen är Krogs egen och
genuin; många av personerna har tecknats
efter modell. Det galghumoristiska slutet, då
tidningen går omkull med dunder och brak,
är äkta Krogskt. Den originellaste figuren
är Pedersen, den gamle korrekturläsaren
och tidningens faktotum, både komisk och
rörande i sin fatalistiska inställning till livet
— en äkta Chaplinfigur. En svaghet är
naturligtvis att det so i aja motiv som tages upp i
första akten — med de underbetalade
sömmerskorna — sedermera slappes ur sikte för
att i stället avlösa? av frågan hur en daglig
tidning egentligen bör skötas, om den bör
vara ett kulturorgan eller en affär. I den unge
Egil Holst, som skriver de sensationella
artiklarna om »prostitusjonens agenter» och
därmed åsamkar tidningens fall, har
författaren delvis tecknat sig själv. Han delade Holsts
raseri mot det sociala förtrycket: »Ja, for
nå skal vi gå til verket, ser du, — det hellige
verket. IS t. skal vi rive ned, ikke bygge opp,
bare rive ned, rive ned! Å, vi skal gjøre
helvete hett for dem!. . . når vi så slår, så skal vi
også rammeh
Också i sin nästa större pjäs, Jarlshus (1923),
behandlar Krog ett socialt problem, men där
blir det huvudmotivet. Skådespelet är
ambitiöst tänkt och upplagt, men misslyckat; det
är uppenbart Krogs svagaste. Bakgrunden är
de sociala omvälvningarna i Norge under
krigsåren och närmast efter och konflikterna
mellan arbetare och arbetsgivare; man hör
ekot från storstrejken 1921. Skådespelet
verkar splittrat och har ingen riktig slagkraft.
Orsaken har författaren själv antytt: »Jeg
ville i et eneste dramatisk sammenstøt gi
essensen av tidens (20-årenes) mest
omfat-tende og brennende sosiale konflikt:
klassekamp kontra forsoning, revolusjon kontra
reformisme. . . Jeg ville gi en sammenfatning
av en stor strid — og kom i strid med meg
selv. . . Mine synspunkter kom i gliding og
skifting mens jeg arbeidet med stoffet. På
ny og på ny måtte jeg legge stykket om . . .»
I sin nöd har författaren lånat alltför mycket
eld från Ibsen, Heiberg och, som det
förefaller, Strindberg. Skådespelet verkar mera
pastiche än original och har endast
symtomatiskt intresse. Författarens talrör är
närmast Hjalmar, bruksägarens son. Han
vacklar som Krog själv, i ena ögonblicket säger
han att han är enig med bägge parterna, i
det nästa att han ämnar bekämpa arbetarna
med alla medel. Följande replik ger honom
hel och hållen: »Men. . . det finnes et
kame-ratskap tvers over ildlinjen, det føler jeg så
sterkt nå, at jeg blir rent lykkelig av det!
En tjeneste kan vi gjøre hverandre -— og oss
selv: vedkjenne oss fiendskapet og hengi oss
til det. Uten omsvøp og gemyttlighet. Så blir
samvittigheten greiere, på begge sidene.» Den
unge mannen vet uppenbart varken ut eller in.
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
