Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Handskriftsfyndet i Judaöknen. Av Oscar Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Handskriftsfyndei i judaoknéH
signad vare Israels Gud, som bevarar nåd mot
sitt förbund och ger bevis om frälsning åt
sitt återlösta folk.’»
Såsom Israels fiender nämnas här ofta
»kittéerna», dels Assyriens dels Egyptens
kittéer (kittim, såsom det heter på hebreiska).
Termen användes i Gamla testamentet
närmast om Cypern, senare om grekerna i
allmänhet. Här åsyftas säkerligen seleukidernas
syriska och ptoleméernas egyptiska välde.
Slutsatsen blir, att skriften bör ha tillkommit
mellan Alexander den stores död 323 f. Kr.
och romarnas erövring av Syrien år 63 f. Kr.
Det är en händelse som ser ut som en tanke,
att denna judiska text skulle komma i dagen
efter två årtusenden, just vid en tidpunkt då
situationen för Israels del hade så stor likhet
med mackabéernas dagar.
Som ett missljud i glädjekören kring de
nyfunna dokumenten kom i Jewish Quarterly
Review för jan. 1949 en frän uppsats av
Solomon Zeitlin med den utmanande titeln »A
commentary on the Book of Habakkuk —
important discovery or hoax». Förf, vill här
på inre, litterära grun- der datera
Habackuk-kommentaren till medeltiden och antyder
möjligheten, att rullarna i själva verket kanske
kommit från den berömda genizan i Kairo.
Till denna helt osannolika hypotes — genizan
hade för flera årtionden sedan tömts på allt
sitt innehåll — fogade Zeitlin med
egendomlig självmotsägelse teorin om »hoax», d. v. s.
humbug eller mystifikation. Angreppet väckte
givetvis uppseende och framhävde
önskvärdheten av en opartisk undersökning av
fyndplatsen. En sådan försvårades dock av de
oroliga politiska förhållandena i Palestina.
Därmed äro vi inne på den viktiga
äkthets-frågan. Det kan inte förnekas, att berättelsen
om omständigheterna vid fyndet innehöll
dunkla punkter och i mycket erinrade om
Schapiras rövarhistoria. Även om man inte
ville ifrågasätta syrernas hederlighet, visste
man ju ingenting om beduinerna. Om inte
rullarna funnits, skulle man bara ha ryckt på
axlarna — den teoretiska möjligheten att
finna gamla hebreiska handskrifter i
Palestina var ju lika med noll. Här buro dock
rullarna i allt den otvetydiga äkthetens prägel.
Att härma tidens tand i dess åverkan på olika
material är oerhört svårt. Schapira gjorde ett
försök med sina fragment men misslyckades.
En närmare undersökning uppdagade lätt,
att de decimeterbreda skinnremsorna
utgjordes av nedre marginalerna till en sliten
synagogrulle. En förfalskare är i regel
okunnig och hans repertoar därför mycket liten.
I detta fall uppvisar skriften i de olika
rullarna avsevärda variationer, alltefter olika
ålder och skrivare. Slutligen bär särskilt
Jesaj atexten spår av flitig användning. Den
har lagats och lappats med stor omsorg, och
texten har försetts med tillägg och rättelser
av annan, yngre hand. Det fanns alltså ingen
annan möjlighet än att böja sig för fakta.
Med omständigheterna kring upptäckten fick
det sedan förhålla sig hur som helst.
Glädjande nog behövde ovissheten inte bli
alltför lång. Vid påsktiden 1949
rapporterades från Académie des Inscriptions i Paris,
att grottan påträffats och undersökts av den
i transjordansk tjänst arbetande amerikanske
arkeologen Harding och prof. De Vaux vid
École Biblique i Jerusalem, under kontroll av
den belgiske observatören i FN Lippens.
Därmed var tvivlarnas position definitivt
demolerad, fastän Zeitlin sökt fortsätta
misstänkliggörandet efter delvis andra linjer. En
sammanfattande rapport om resultatet av
undersökningen lämnas av De Vaux i Revue
Biblique. Hans uppsats »La grotte des mss.
hébreux», daterad den 2 juli, avslutar den
tredje och sista fasen av fyndets
upptäckts-historia. Denna står ingalunda de båda
föregående efter i betydelse och har medfört
minst lika stora överraskningar.
Grottan ligger 12 km söder om Jeriko, ett
par km från stranden av Döda havet, vid
en trång ravin. Närmaste bebodda plats är
Ain Feshkha 4 km åt söder. En km söderut
ligger en övergiven boplats Khirbet Qumrån.
Det är en rämna i berget som utgör
klipphålan, dess längd är 8 m, största bredden
endast 2 m, höjden 2% å 3 m. Mot ravinen
öppnar sig ett litet fönster, vid grottans
botten finns en öppning så låg, att man måste
krypa in. Vid upptäckten år 1947 hade
beduinerna kommit in genom fönstret. Under
mellantiden hade rovgrävare hemsökt
platsen, utvidgat nedre ingången och grävt upp
hela golvet i grottan. En kvarglömd
cigar-rettrullare skvallrade om gärningsmannen.
Den uttömmande arkeologiska
undersökningen bringade i dagen dels en mängd
lerskär-vor, dels ett stort antal fragment av
handskrifter. Båda kategorierna visade sig ur
vetenskaplig synpunkt högst betydelsefulla
och givande.
Araberna hade vid upptäckten tagit med
sig några hela krukor, av vilka två sedermera
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
