Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Handskriftsfyndet i Judaöknen. Av Oscar Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H a n d s k r i j t s f y n d e t i Judaöknen
Deuteronomion (5 Moseb.). Därtill komma två
korta fragment av Domareboken. Största
sensationen innebära fragmenten av 3
Mosebok 19—22. Denna handskrift var nämligen
skriven med det gamla kananeiska eller
feniciska alfabetet, detsamma som användes
i de tidigare omnämnda inskrifterna. Denna
skrift ersattes efter judarnas återkomst ur
fångenskapen av den arameiska, som av
judarna räknades såsom den heliga, medan
samariternas sekt bibehöll den äldre skriften
med smärre modifikationer. De Vaux anser
sig kunna datera denna handskrift till
300-talet f. Kr. De unika fragmenten tyda på att
judarna avsevärd tid efter återkomsten från
exilen använde den gamla skriften. Prof. W. F.
Albrights hypotes, att samariterna skulle ha
transkriberat sin pentateuk till den äldre,
kananeiska skriften omkring 100 f. Kr., för
att även i detta avseende proklamera sin
definitiva brytning med judarna i Jerusalem,
förefaller nu mindre sannolik än tidigare. Å
andra sidan kan man icke utesluta den
möjligheten, som jag antytt i en tidningsartikel,
att det skulle röra sig om en samaritansk
handskrift. I så fall har skriften mindre
bevisvärde för bestämning av åldern.
Ett litet textfragment med fem
ofullständiga rader har kunnat identifieras såsom
tillhörande den apokryfiska Jubileumsboken
eller »lilla Genesis». Denna är tidigare endast
känd i etiopisk översättning, dessutom finnas
latinska, grekiska och syriska fragment. Det
lilla hebreiska brottstycket bevisar, att denna
skrift är ett hebreiskt originalverk, och att
dess tämligen omstridda uppkomsttid i alla
händelser infaller före år 100 f. Kr.
Ett annat brottstycke av en hebreisk rulle
med hela tio textrader — det största av de
vid grävningen påträffade fragmenten —■
stammar också från någon judisk apokryf,
men har inte kunnat identifieras. Utom de
redan nämnda kanoniska bibelböckerna
(Moseböckerna, Domareboken, Jesaja, Habackuk
och Daniel) har grottan alltså bevisligen
innehållit sex apokryfiska eller sekteriska
skrifter: Lovpsahnerna, »Sektdokumentet»,
»Striden mellan ljusets och mörkrets barn»,
Lameksboken (eller någon besläktad text).
Jubileumsboken och en okänd apokryf. Dessa
apokryfer utfylla på ett tacknämligt sätt vår
kunskap om senjudendomens litteratur,
religiösa liv och föreställningsvärld. Den
gåtfulla Damaskussekten kan nu sättas in i ett
klarare sammanhang. Dess förmackabeiska
ursprung synes vara praktiskt taget säkert.
Kanske ha de i grottan deponerade skrifterna
tillhört någon senare utlöpare av eller parallell
till denna sekt. Att det skulle varit essener,
såsom man gissat, förefaller mindre sannolikt,
trots att dessa uppehöllo sig just i dessa
trakter.
Och dock är allt detta, såsom redan antytts,
endast smulor från ett långt rikare bord.
Tydligen har grottan för länge sedan, kanske bara
ett eller annat århundrade efter deponeringen,
tömts på största delen av sitt innehåll. Det
är dessa »plundrares» slarv eller brådska vi ha
att tacka för att inte allt blev tillvarataget —
och därmed gick förlorat för forskningen.
Tanken går här till kyrkofadern Origenes,
skaparen av jätteverket Hexapla, den
»sex-faldiga» upplagan av Gamla testamentet. I
en av dess kolumner har Origenes kopierat
en grekisk handskrift (Sexta, »den sjätte»),
som han enl. egen uppgift i en efterskrift
funnit nära Jeriko »i en kruka» (sy r.ibm). Detta
skall ha inträffat under kejsar Caracallas
regering. Då inga grekiska fragment påträffats
vid undersökningen av grottan, har man svårt
att tro på något direkt sammanhang. Den
av Origenes angivna tidpunkten för
depositionen stämmer inte heller med den för vårt
fynd antagna. Tydligt är i så fall, att det
funnits mer än denna skriftgömma just i dessa
trakter. Man kan vara ganska säker på att
alla klippskrevor och grottor i Judaöknen
nu bli föremål för större uppmärksamhet än
tidigare.
Vi ha redan sett, att både inre kriterier och
lerskärvornas vittnesbörd samstämmigt peka
på den hellenistiska tiden såsom den period, då
dessa skrifter antingen tillkommit eller
deponerats i ökengrottan. Detta bekräftas i sin
mån även av skriftens form. Denna avviker
ganska avsevärt från den senare s. k.
kvadratskriften, sådan vi känna den från hebreiska
handskrifter och tryck, och ansluter sig väl
till det knappa material av inskrifter vi ha
från århundradena närmast före Kristi
födelse. Ålderdomligast äro Jesajarullen och
sektdokumentet. De paleografiska
experterna äro tämligen eniga om att placera dessa
texter till början av 1 oo-talet f. Kr. Övriga
texter skulle vara ett å två århundraden
yngre, att döma av de mindre framträdande
ålderdomligheterna. Medräknar man även
de arkaiska fragmenten av renhetslagen,
täcker perioden för rullarnas tillkomst minst tre
eller fyra århundraden — en ingalunda orim-
21
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
