Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Handskriftsfyndet i Judaöknen. Av Oscar Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H a n d s k r i f t s f y n d e t i Judaöknen
ket begränsade antal ställen, där masoreterna
avsiktligt lämnat konsonanttexten och
föreskrivit ett annat uttal (t. ex. i Gudsnamnet
Jahwe, som icke fick uttalas utan ersattes av
Herren, Adonaj) är denna hebreiska text
ytterst fattig på varianter. Sådana förekomma
däremot rikligt i Septuaginta, den grekiska
■översättningen av Gamla testamentet. Nya
testamentet intar en mellanställning. Denna
kontrast har vållat forskarna stort huvudbry.
Somliga ha antagit, att den masoretiska texten
vilar på en enda relativt sen handskrift, som
blivit normgivande, andra att judarna under
århundradena närmast efter templets
förstöring och folkets förskingring skapat en
enhetlig text på grundval av tillgängliga
handskrifter.
I Jesaj arullen ha vi f. f. g. fått tillgång till
en förmasoretisk text av större omfång. De
små fragment som tidigare varit kända ha
inte tillåtit säkra slutsatser. Det visar sig nu
märkligt nog, att denna primitiva Jesajatext
i det väsentliga är identisk med den
masoretiska. Givetvis saknas alla vokaltecken — vi
befinna oss ännu nio århundraden före det
första masoretiska vokaliseringssystemets
uppkomst. Det enda sättet att antyda uttalet
var de redan nämnda vilbokstäverna:
konsonanten Waw för u- eller o-ljud, Jod för
i- eller e-ljud. Detta mycket summariska
system användes också i den masoretiska
texten, men tämligen inkonsekvent. I den
för-masoretiska texten sättes märkligt nog Waw
nästan konsekvent vid u- eller o-haltig vokal,
även vid korta vokaler. Detta är den mest
påfallande genomgående egenheten i
Jesaja-textens ortografi, och den är principiellt av
stor betydelse såsom ett tidigt försök att
förtydliga bibeltextens uttal. På åtskilliga
ställen få vi därigenom antydningar om ett
från den masoretiska traditionen avvikande
uttal.
Av de otaliga förslag till förbättring av den
masoretiska texten som framställts av
exe-geterna får blott en ringa del stöd i den
äldre textrecensionen. På några ställen
ansluter sig denna till de gamla
översättningarna kontra den masoretiska texten.
Berättelsen om Hiskias botande genom
fikonkakan har från början inte stått i texten utan
tillagts av en senare hand. Detta beror dock
säkerligen på en lapsus av skrivaren, som
förirrat sig från orden »Herrens hus» i slutet
av vers 38:20 till samma ord i slutet av vers
22. Många smärre avvikelser förekomma,
åt
skilliga till synes ursprungligare än den
masoretiska texten. Dessa positiva bidrag till
textkritiken äro dock icke av mera ingripande art.
Det är endast naturligt, att bibeltexten i
detaljer då ännu icke fått den nästan totala
enhetlighet som kännetecknar den
masoretiska. Nya textavsnitt anges i handskriften
medelst ny rad eller tomrum inuti en rad,
alldeles som i senare texter. Någon särskild
antydan, att kap. 40 skulle inleda ett
självständigt avsnitt, finnes inte. Problemet om
Deutero- och Trito-Jesaja har näppeligen varit
aktuellt för den tidens judar.
Slutsatsen blir, att Gamla testamentets
text redan sju århundraden före masoreterna
och två århundraden efter Esra i allt
väsentligt var densamma som senare, medan den i
detalj läsarter och ortografi företedde många
avvikelser. Samtidigt som det bör vara en
stor glädje för bibelläsaren att veta, att han
vid studiet av sitt Gamla testamente befinner
sig på fast mark, är det inte utan ett visst
mått av besvikelse, som exegeten konstaterar,
att de verkligt dunkla textställena redan på
denna tid fått sin slutliga utformning. De
gamla översättarna ha stått skäligen
hjälplösa och ofta gissat sig fram. Detta gäller
inte minst Septuaginta, de alexandrinska
judarnas tolkning, som numera inte längre
har kvar samma nästan legendariska
anseende som hos tidigare generationer av
bibelkritiker.
Judarnas minutiösa noggrannhet vid
kopieringen av Gamla testamentet har genom detta
fynd fått ett ojävigt vittnesbörd, och detta
trots att denna rulle ingalunda är någon
prakt- eller mönsterhandskrift. Den torde
närmast äga karaktären av en genomsnittlig
synagogrulle, sådan som Jesus använde i
Nasarets synagoga, då han utlade just
Jesaja-texten till åhörarnas förbittring. Vem hade
kunnat drömma om att vi efter mer än nitton
århundraden skulle få en autentisk
åskådningsundervisning till denna märkliga
sab-batsgudst j änst ?
Att man för depositionen i ökengrottan
valde lerkrukor som förvaringsrum är
ingenting särskilt anmärkningsvärt. Lerkrukan var
i Orienten den vanligaste och billigaste
förvaringsplatsen för värdeföremål, dess
dokumentskrin och kassakista. Därom vittna de
talrika fynden av denna art, senast år 1946
det stora egyptiska fyndet av gnostiska
skrifter nedlagda i en väldig lerkruka vid
Nag-Hammadi. »Tag du dessa brev, både detta
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
