Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Margot Asquith in memoriam. Av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margot A s q u i t h in memoriam
berömda porträtt av Gladstone, vilket Sir
Charles förvärvat av dåvarande hertigen av
Westminster, efter hans död skulle tillfalla
National Gallery. Så skedde också (1906).
Margot Tennants egentliga ungdomstid på
Glen slutade med år 1886, då familjen fick
en rymlig och exklusiv våning i London vid
Grosvenor Square nr 40. Samma år dog
Margots älskade syster Laura Lyttelton, maka till
Gladstones systerson Alfred Lyttelton, i sin
första barnsäng. Margot drevs av sorgen att
söka glömska och tröst i socialt arbete i
Londons slumkvarter men kunde inte, sin natur
likmätigt, motstå frestelsen att spela den roll
i societeten, som syntes så väl upplagd för
henne. Samtidigt studerade hon på egen hand
och diskuterade lidelsefullt med sina vänner
litteratur, konst och politik. Av stor betydelse
för hennes utveckling blev i synnerhet två
män. Den ene var den kände humanisten och
översättaren av Platons dialoger Benjamin
Jowett (1817—1893), som i många år var
Master of Balliol College i Oxford, där
Margots blivande make Henry Asquith tjänade
sina sporrar och så småningom skulle bli ett
stort namn. Den andre var en lungsjuk skald,
John Addington Symonds (1840—1893), som
hon träffade i Davos i Schweiz. Han var också
en framstående översättare — av
Michelan-gelos och Campanellas sonetter — och över
huvud en av sin tids främsta kännare av den
italienska renässansen.
Nu började storhetstiden för Margot
Ten-nant. Hennes lärdom, hennes elegans, hennes
kvickhet och slagfärdighet trängde snart
utanför societetens ännu höga murar. Londonborna
lärde utan hjälp av en illustrerad press som
i våra dagar känna den lilla smäckra,
örnnästa och livliga dam, som alltid hade ett bon
mot till hands, som var givmild praktiskt
taget utan gräns och som nästan alltid var på
ett strålande humör. Hennes ibland lätt
gamängaktiga ton bara ökade hennes
popularitet. I societeten försökte man dämpa ner
henne, ibland rent av topprida henne men
misslyckades som regel totalt. De flesta lärde
sig uppskatta eller , åtminstone respektera
hennes många värdefulla egenskaper och
talanger. En och annan förväxlade hennes
vitalitet med frivolitet men blev ofta omvänd.
Varom ej syntes det föga beröra henne. Hon
kom mer än en att efteråt erinra sig dr Samuel
Johnsons ord: »Sir, jag har gett Er ett
argument. Det är inte jag som skall hjälpa Er att
förstå’ det.»
En hertiginna av enkelt ursprung vägrade
godta Miss Margot Tennant och gav uttryck
för sin uppfattning om henne på ett för den
kritiserade ytterst sårande sätt. Saken kom
upp vid ett senare tillfälle, då Margot själv
var med. En av de närvarande damerna
gjorde ett lamt försök att försvara hertiginnan
på grund av den höga sociala ställning denna
intog. Margot yttrade då om henne: »Hon är
så gammaldags att hon tror, att alla
hertiginnor är ladies.»
En stenrik, nyinflyttad familj visade
Margot sin luxuösa våning i närheten av S:t
James Park. Efter företagen inspektion utlät
sig Miss Tennant med lätt beslöjad blick:
»Rika människors hem är sällan vackra,
ytterst sällan komfortabla och aldrig
originella.»
Om en man i sin vänkrets yttrade hon en
gång, att han aldrig sade en dumhet. »Många
tycker kanske att detta är en slät komplimang,
men summan av de dumheter jag hört
framstående personer säga är så överväldigande,
att jag ofta undrat vad som egentligen blir
över för de enfaldiga.»
Någon gång vid slutet av 1880-talet ville
en österrikisk baron Hirsch, mångmiljonär
och mestadels bosatt i Paris, gifta bort sin en
aning bortkomne son med Margot, vars
överflödande energi syntes honom ägnad att rycka
upp den letargiske sonen. Hon vägrade
emellertid reflektera på anbudet men roade
baronen med sina repliker, som han ännu flera
år senare kunde memorera. Unge Hirsch
dog så kort tid efteråt. Någon taktfull
person skall då ha sagt till baron Hirsch:
»Så dåraktigt av Margot Tennant att inte
gifta sig med Er son! Hon skulle ha varit en
rik änka nu.» Vartill baronen genmälde: »Ingen
som gifter sig med Margot Tennant
kommer att dö.»
Mest känd blev nog Margot Tennant som
den drivande och sammanhållande kraften i
ett hyperintellektualistiskt kotteri, som litet
försmädligt döptes till The Souls. Det var en
utvald samling av Margots intimaste vänner,
de flesta redan accepterade framtidsmän —
hon var ensam kvinna —- på litteraturens,
konstens och politikens områden. Man
uppehöll kontakten med varandra som det bäst
lämpade sig, men högkvarter var från starten
vid 1880-talets slut familjen Tennants våning
vid Grosvenor Square. The Souls gav
bevisligen impulser i olika riktningar, som betytt
en hel del för det moderna genombrottet i
75
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
