Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Margot Asquith in memoriam. Av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C a r l-G u s t a f T homasson
engelsk litteratur och konst, för friskare och
mera tidsenliga grepp på mångt och mycket,
över huvud för hävandet av en viss insulär
isolering i landets andliga liv under
högborgerlighetens sista decennier. Bl. a. lanserade
de och inte minst Margot själv Henri Bergson
i England, sedan de hört honom föreläsa i
Paris och blivit eld och lågor över såväl hans
filosofi som hans föredragskonst. Då
politikerna och politiken spelade en stor roll blev
kotteriets strävan att sammanföra
representativa män från tories och whigs av särskilt stor
betydelse; den var helt enkelt liktydig med
ett genombrott. Initiativtagare var även
härvidlag Margot Tennant och hon fick idén till
denna viktiga nyhet av självaste Gladstone.
Han hade nämligen vid ett tillfälle talat om
för henne, att han aldrig i sitt liv haft ett
privat samtal med Disraeli, hans
namnkunnige politiske huvudantagonist under ett par
mansåldrar!
De två mest prominenta medlemmarna
bland The Souls var Arthur Balfour och
George Curzon, båda uppstigande stjärnor
på det konservativa firmamentet men stora
kontraster inbördes. De glimtar Margot ger
av dem, ofta i direkt anslutning till samtida
dokument och brev, etsar sig in i minnet och
talar till en läsare med det upplevdas hela
styrka. Balfour var enligt Margot Asquith
en av de mest mångsidiga naturer hon mött
i sitt liv. Med en till nonchalans gränsande
lätthet tillägnade han sig vad han behövde
veta på livets olika områden. Han var född
under en lycklig stjärna i nästan alla
avseenden. Högättad, ekonomiskt oberoende,
vacker och reslig med en vårdslös elegans över
sitt sätt att vara tog han alla människor med
storm, inte minst kvinnorna. Men han blev
också bortskämd, var lat och saknade helt
intresse för djupare mänskliga kontakter.
Utåt, i underhuset eller på valmötena,
framträdde förutom den aristokratiska
nonchalansen i första hand hans kallblodighet och
slagfärdighet; han var en lysande
improvisator och kunde tjäna som prototyp för engelskt
parlamentarikerideal: utan en skriven rad
kunde han hålla och besvara även de längsta
och mest invecklade anföranden. Hans
svaghet som politiker liksom som människa var
hans brist på spontaneitet, mänsklighet i
djupare mening; därför var han en dålig
partiledare, dessutom alltför benägen för
teoretiska spekulationer och som vältalare föga
inspirerande. Hans inre styrka betingades
av hans äkta religiositet, som dock ibland,
förde honom för långt och kom den eleganta
dandyn att verka bigott. I flera avseenden
var han en föregångare till sekelskiftets
symbolister och dekadenter men hade innerst inne
dock mycket litet gemensamt med dem.
Religionen och ett trots alla yttre attityder
levande intresse för nuets problem skilde
honom från dem.
Balfour hade en underfundig och mycket
verksam humor. En gång pressade Margot
honom om de yttersta tingen, varvid han gav
henne ett argument, som han förmodligen
ansåg avpassat efter hennes kynne. Han
yttrade: »Om det inte finns ett liv efter detta,
ja, då måste jag säga att denna världen är
ett bra dåligt skämt — och vems skämt?»
Som exempel på hans kyla och väl inkapslade
känslor anför Margot följande. Hon hade
påtalat denna brist hos honom och bad honom
allvarligt säga, om han ens skulle känna
något inför förlusten av någon av de tre
kvinnor, som var de enda människor han
brydde sig om (Margot var en av dem). »Du
skulle säkert inte sörja om någon av oss tre
dog.» Balfour: »Jag skulle bli Jedsen, om ni
dog alla tre på en gång.»
Margot Asquiths bild av George Curzon är
om möjligt än mera fasetterad än den hon
ger av Arthur Balfour. Man förstår Curzons
misslyckanden och besvikelser, när man läser
hennes djuplodande pejling av hans karaktär
— även här med stöd av brev hon mottagit —
men mest upplysande är kanske hennes
konstaterande, att utlandet alltid övervärderat
Curzons roll i brittisk politik. Man tog honom
med i ministärer etc. för att neutralisera hans
intriger och arrogans. Han hade ämne inom
sig till en stor man men förstörde det för sig
genom en alltför frän självsäkerhet och
överlägsenhet. Han var trots sin börd, intelligens,
duglighet, världserfarenhet och charm — när
han ville —• en för genomskinlig karriärrist
för att lyckas med sitt mål: att bli
premiärminister. Han var egoist och egocentriker.
Margot Asquith har två kvicka och målande
uttalanden om honom: »Han förenade en
vänlig inställning till sina medmänniskor med
ett varmt hörn i världen för sig själv.» •—•
»Framlidne Lord Curzon . . . hade ett
utvecklat sinne för humor, men en av
svårigheterna i att behålla hans vänskap bestod
däri, att han sällan tillämpade denna humor
på sig själv.» Hennes karakteristik av Curzon
är dock förmodligen något färgad av hennes
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
