Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Andra häftet
- Margot Asquith in memoriam. Av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margot Asquith in memoriam
"harm över Curzons inställning till makens
politik i den irländska frågan åren före
krigsutbrottet 1914.
Som en slutvignett till Margots tid som
•ogift, som Margot Tennant, kan kanske
följande utdrag ur hennes dagbok tjäna. Det
har en intressant svensk anknytning.
Episoden inträffade i Rom i slutet av år 1891.
Vi åt middag med överste Siade och hans fru, och
jag satt bredvid dr Axel Munthe, vars »Letters from
a Mourning City» (översatt av Maud Valerie White)
hade gjort intryck på mig. Vi trivdes bra samman;
jag hoppade över alla preludier enligt min vana med
främlingar, och som han är en intellektuell flirt av
första ordningen blev vi vänner. Då jag är en ljum
sightseer mottog jag flera besök av dr Munthe, medan
mina föräldrar klättrade ikring bland Roms underverk.
Han är en mästare både som konversatör och
sällskapsmänniska och har en fin uppfattning. Han sade att jag
flugit över hans väg likt en liten lysande fågel, som
kommer helt nära och sedan flyger sin väg igen, och
han önskade att han mött mig innan jag blivit
förstörd. Jag försäkrade honom, att även om han inte
ville tro det så hade jag alltid varit sådan jag nu var;
att jag föddes sådan, som han beklagade att jag var;
att min mor ofta sagt: »Det värsta med Margot är att
hon aldrig kommer att bättra sig.»
Han sade att min hjärna arbetade så att det
formligen slog gnistor om mig, och, då han såg ett tvivlande
leende i mina ögon, påstod han att han inte smickrade.
Han körde mig till stationen nästa dag då vi skulle
resa till Neapel, tog båda mina händer, kysste dem och
gav mig gula rosor.
*
Egendomligt nog träffade Margot Tennant
sin blivande make första gången på en middag
hos en bror till Peter Flower. Det var år 1891.
Hon hade aldrig förut hört talas om Henry
Asquith, vilket väl åtminstone delvis
förklaras av hennes långa utlandsvistelser vid
den tid han började bli känd. Hon ger med
några få ord en pregnant bild av honom vid
detta tillfälle:
Middagen då jag träffade min [blivande] make gick
av stapeln i underhuset och jag satt bredvid honom.
Jag blev mycket imponerad av hans konversation och
hans rena Cromwellansikte. Jag slogs den gången av
en iakttagelse jag gjort många gånger sedan, att han
hade en förmåga, som är mycket sällsynt bland
betydande män, att få den han talade med att inte bara
känna sig i form utan i högsta form. Han skilde sig
från de andra och trots att hans klädsel var långt ifrån
korrekt hade han så mycket personlighet, att jag
genast var klar över att här var den man som kunde
hjälpa mig och som skulle förstå allting.
Nästa år, 1892, gjorde Gladstone den då
ännu inte fyrtioårige Asquith till
inrikesminister i sin sista ministär, med
överhoppande av det traditionella kravet på meritering
som understatssekreterare; Asquith blev nr 4
Mr and Mrs Asquith, 1895.
i rangordningen bland kabinettets
medlemmar, efter premiär-, utrikes- och
finansministrarna. Man kan nog utan risk våga förmoda,
att Margot Tennants gamla förbindelser med
Gladstone haft åtminstone något inflytande
på denna snabba upphöjelse. I maj 1894 stod
bröllopet, och makarnas äktenskapscertifikat
torde i varje fall bland icke-kungliga personers
vara en raritet, då det upptar namnen på
inte mindre än fyra premiärministrar —
förutvarande, fungerande och blivande ■— nämligen
Gladstone, Rosebery, Balfour och Asquith.
(Gladstone hade avgått som premiärminister
och efterträtts av Rosebery två månader
tidigare, i mars 1894.)
Asquith hade, samma år han träffade
Margot Tennant, blivit änkling och stod ensam
med fem barn i åldern 15—4 år. Hans första
hustru Helen Melland hade hastigt ryckts
bort i tyfoidfeber. Då Asquiths och Margots
böjelse för varandra blev känd höjdes många
varnande röster. Honom varnade de för
Margots föregående och för hennes självrådiga
natur, henne för de många barnen och hennes
absoluta oerfarenhet av ett krävande husligt
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0095.html
