Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Margot Asquith in memoriam. Av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C a r l-G u s t a f T h o m a s s o n
liv. Gladstone var egentligen den ende, som
ställde sig någorlunda positiv till deras planer.
Så som ofta händer skulle den störste
optimisten få rätt.
Äktenskapet mellan dessa båda kontraster
blev nämligen sällsynt lyckligt. Han
respekterade men skämtade ofta med hennes alltför
livliga, rolösa och arroganta temperament
och lyckades dämpa ner det, till stor vinning
för såväl henne själv som för hennes
omgivning. Han förde med sin vidsträckta
beläsenhet och stora praktiska erfarenhet in henne
på nya livsområden och skänkte med sin
auktoritet och sina informationer stadga åt
hennes politiska intressen. Hon ryckte upp
den redan vid denna tid lätt tankspridde och
drömmande Asquith, som egentligen var mera
bokmal än politiker till sin natur. Han fick
komma ut i stora världen i London, fick se
och lära på nytt och göra många värdefulla
erfarenheter, som han tidigare tagit för lätt
på. Innerst inne ändrade han sig dock föga;
han förblev den stillsamme, anspråkslöse och
humoristiske men samtidigt också starkt
ambitiöse och medfött auktoritative man han
alltid varit. Det vilade något av »skolastisk
tyngd» över honom och hans framträdande,
även då han var som mest imponerande och
glansfull — uttrycket är Margots eget. Han
älskade böcker över allt annat på jorden och
var litterär allätare. Han roade sig bl. a. med
att översätta Kipling till grekiska och
moderna lyriker till hebreiska! Han läste alltid
minst två timmar varje natt innan han
somnade, hur sent han än kom i säng och hur
viktiga och påfrestande ärenden han än haft
att handlägga. Han var en harmonisk och
lycklig och av livets larm ikring sig oberörd
filosof. Han brukade citera en skald som
skrivit:
The glorious of our blood and State
are shadows, not substantial things.
Man förstår hur främmande han måste ha
varit för män som Winston Churchill och
David Lloyd George.
Några år efter hans död nedskrev Margot
dessa målande rader, som återfinnas i hennes
självbiografiska arbete More Memories:
Vi tyckte också om att tala om varandra; min man
hade tills vi gifte oss aldrig intresserat sig för sin egen
natur och karaktär, och jag kan inte sanningsenligt
påstå, att han ens efter vårt giftermål brydde sig
mycket om dem. Han saknade fåfänga och hur
självmedveten han var, kunde ingenting i världen han
uppnått göra honom självbelåten. Men när jag höll fram
för honom det omedvetet trygga i hans nobla natur,
syntes han tvivlande, intresserad och road.
Margot Asquith blev en göd och mycket
uppskattad fostermor för de fem barnen
Asquith. De hade alla faderns lugn och
auktoritet och det tog nog sin tid, innan hon helt
kom underfund om dem. Hon skildrar sina
första intryck och reaktioner inför dem på
ett dråpligt vis; man märker både
tempera-mentsmotsättningen och en antydan om den
sociala skillnaden:
De tittade sällan på en och reste sig aldrig upp, när
någon kom in i rummet. Om man kom ner för trappan
i aftongala eller badrock intresserade dem lika litet
som de förmodligen skulle ha diskuterat det, om de
sett det. Vare sig de blev glada eller ledsna över att
träffa någon, hälsade de på precis samma sätt. De var
mycket tillgivna varandra inbördes och grälade aldrig;
de var ytterst sällan oregerliga och aldrig elaka. De
hade en fullständig självkontroll, var sanningsenliga
och välbalanserade, och jag såg dem aldrig förlora
självbehärskningen, lika litet som jag någonsin såg det
helgon eller den hjälte, som var i stånd att hänföra
deras reserverade känslor.
Margot fick också fem barn med Asquith,
men makarna hade sorgen förlora tre av dem
i späd ålder.
1895 var det slut på den liberala eran och
därmed på Asquiths medlemskap i regeringen
för ett decennium. För makarna Asquith
betydde det emellertid ingalunda någon
nedgång utan tvärtom en förnyelse. Han skapade
nu sin position inom det liberala partiet och
framstod trots Campbell-Bannermans
formella ledarskap som den kommande mannen
efter Gladstone. Hans stora insatser denna
tid var accepterandet av den tack vare
boerfrågan ånyo aktuella imperiepolitiken samt
bekämpandet äv Joe Chamberlains »nya giv»,
det imperiella tull- och preferenssystemet.
Nya sociala och andra erfarenheter
förskaffade honom — som redan antytts mycket tack
vare Margots ingripanden —• en bättre
ställning och betydligt större inkomster som
advokat, och detta återverkade på hans politiska
auktoritet och anseende. När
Campbell-Bannerman därför äntligen fick bilda en
liberal ministär 1905, blev Asquith
finansminister och därmed i praktiken
premiärministerns ställföreträdare. Såsom sådan
fungerade han också vid flera tillfällen redan
innan 1908, då han strax före
Campbell-Bannermans död övertog hans post som
regeringschef och det liberala partiets främste
man.
Margot Asquith hade därmed, i betydligt
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
