Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Margot Asquith in memoriam. Av Carl-Gustaf Thomasson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Margot Asquith in memoriam
högre grad än maken själv, nått sina
önskningars mål. Hon förstod också att utnyttja
situationen. Hon blev nu utan all diskussion
Englands mest omtalade kvinna. Hennes
kvickhet och esprit blommade. Hennes
inflytande torde ha varit betydande, ehuru den
timide och gammaldags diskrete maken
uppenbarligen ingrep då och då för att lugna
hennes iver. Hon stod mycket väl till boks
hos kungaparet, Edward VII och drottning
Alexandra, och förstod även i övrigt att skaffa
sig lämpliga och givande förbindelser. Maken
höll henne å jour med det mesta som hände,
vilket med hänsyn till hennes natur och det
faktum, att han var ytterst förbehållsam när
det gällde politik i privatlivet, måste
betraktas som en honnör för hennes intelligens och
omdöme. Han lät henne t. o. m. gå ganska
långt på egen hand ibland, vilket hennes
korrespondens klart visar —■ väl inte helt utan
en viss omtanke om husfriden. Men hon
motsvarade i stort sett hans förtroende. Hon var
säkerligen Englands politiskt bäst
informerade kvinna under det decennium, som
föregick det första världskriget.
Med sitt hyperkänsliga sinne registrerade
hon både tidigare och säkrare än den litet
tankspridde maken vad som rörde sig i tidea.
Hon såg molnen skocka sig vid horisonten
och blev orolig och sömnlös. Maken försökte
lugna henne men lyckades ofta bara för
stunden. I England var det Irland och
suffra-getterna som särskilt tog på hennes nerver,
och hon var inte utan skäl orolig för sin makes
säkerhet. Även rent personliga motsättningar
började skymta. Med kvinnlig instinkt hade
hon tidigt varit på sin vakt inför Asquiths
båda kolleger Churchill och Lloyd George.
Varken Edward Grey eller John Morley, som
stod familjen Asquith särskilt nära, kunde
skingra hennes misstänksamhet därvidlag.
Men först ett världskrigs omskakande
händelser kunde rubba Asquiths starka position som
regeringschef. Margots föraningar besannades.
Det blev just Lloyd George som, assisterad
av tidningskungen Lord Northcliffe och
andra — bland vilka Winston Churchill inte
torde ha varit helt oskyldig — skulle kasta
Asquith ur sadeln — för alltid. Han var ej
längre den man den svåra krigssituationen
krävde. Han var i flera stycken för
gammaldags, för kontemplativ, för tovande. Han
kunde i varje fall inte konkurrera med en
propagandist och politisk
förvandlingskonstnär som Lloyd George. Detta ville emellertid
Mrs Asquith med sin son Anthony,.
1916.
Margot Asquith ej se eller erkänna. Hon
förlät aldrig vare sig Lloyd George eller de andra,
»konspiratörerna», att de handlade som de
gjorde mot Asquith 1916.
Hennes skildringar från denna upprörda
tid har en särskild intensitet och styrka. Det
återverkar även på de högintressanta glimtar
hon ger av män som Lloyd George, Churchill,
Kitchener, Bonar Law och många andra.
Winston Churchill kommer ganska lindrigt
undan. Han och Margot var gamla bekanta.
Hon ger honom en gliring då och då i
anslutning till kända svagheter i hans fysionomi.
Roligast är kanske hennes konstaterande av
deras långa »vänskap»: »Jag har känt honom
sedan de dagar han förväxlade poeten Blake
med amiralen och då han ännu inte hört talas
om Robert Louis Stevenson.»
På Lloyd George är hon naturligtvis
bittrare och han får skäppan full. Hon slutar
dock sin granskning av honom med ett lika
rättvist som för henne typiskt slutomdöme:
»Ehuru han aldrig varit a great man, kommer
han alltid förbli a great figure.it Kvickare och
samtidigt mera träffande kan man väl
knappast uttrycka sig.
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
