- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sextionde årgången. 1951 /
85

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den instängda lågan. Ett motiv hos Fredrika Bremer. Av Gunnar Axberger

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Den instängda lågan

hennes knän. Hon sjönk ned på dem, dock utan
att släppa den börda hon bar. Troget som en
mor håller ett barn tryckt till sitt bröst, så höll
hon sin fader, med ögonen, fastade blott på honom.

Det pubertetsmässiga, ja infantila, i hela
denna ressentiment- och
kompensationsfantasi framträder här i ännu bjärtare
belysning. Triumfen, den ädla triumfen, över
fadern-förtryckaren är fullbordad. Hjälplös
som ett barn bärs han av dottern, den
ringaktade och förbisedda, ut ur det brinnande
huset. Medan folket hurrar! Sd stark som nu
hade hon aldrig känt sig, och kanske aldrig
varit.

Man observerar också, hur nära hat,
ånger och ömhet är sammanflätade i en
fantasi som denna. I samma stund, som
Rudolph verkställt Herthas
destruktions-dröm, är hennes vakna jag redo att rädda
och hjälpa. Och i samma stund som
förtryckaren hjälplös ligger vid hennes fötter,
är hatet skjutet åt sidan och ömheten
strömmar till.

Att man här har att göra med fantasier,
som i skiftande gestalt lekt Fredrika
Bre-mer i hågen ända sedan ungdomen, framgår
av ett pladdrigt flickbrev från sommaren
1826, där hon plötsligt utropar —
adressaten är Louise Leuhusen: »Vet du Louise,
jag begriper rätt väl den meniskan, som
tände eld på sin älskarinnas hus för att ha
den glädjen att rädda henne.» Det
intressanta är, att anekdoten så bränt sig fast i
Fredrika Bremers minne, att hon två år
senare tar upp den i sitt opus Axel och Anna.
Den älskade kan tydligen i hennes
dagdrömmar understundom utbytas mot
fadern-förtryckaren .

Mordbrandsmotivet i Hertha skulle ha
sitt givna intresse, även om det stode
isolerat i Fredrika Bremers författarskap. I
själva verket har vi emellertid här att göra
med en symbol- och motivlinje, som
genomlöper hela hennes produktion.

Fredrika Bremer gestaltar gärna sina
inre konflikter i åskådliga, affektbetonade
symboler. Men hennes bildskapande fantasi
är inte rik och omväxlande. Hon omhuldar
älsklingsbilder, som tycks bita sig fast i
hennes medvetande och envist kommer
tillbaka i brev och skrifter, stundom under
loppet av årtionden. Till en början fäster
man sig inte så mycket vid dessa symboler,
som i och för sig ter sig nötta och
kliché-artade. Först när man börjar observera
den monomani, varmed de återvänder,
eller den affektbetoning, som vidlåder dem,
börjar man bli uppmärksam. Det är en
grupp av dylika bilder jag i fortsättningen
skall stanna vid.

Herthas symboliska dröm — hon själv
och alla hennes olyckssystrar inspärrade i
trånga celler i gråstensbergets fängelse,
den frostkalla dimman som kommer
hennes lemmar att stelna, lågan i hennes
inre som trots allt flämtar och brinner —
finnes i sina huvuddrag föregripen redan i
ungdomsnovellen Den ensamma, publicerad
1830, men säkerligen påbörjad avsevärt
tidigare. Den fula och hämmade flickan,
som är novellens berätterska, har dagligen
en förnimmelse av att kvävas i det stela
och förnäma hem, där hon lever på nåder.
Hon tycker sig leva i ett »ispalats», där
hon är »en liten stackars flämtande flamma,
tänd i en av lamporna i slottets salong,
som så småningom slocknar ut af frost och
isluft». Hon lider såsom enskild varelse,
men också som representant för sitt kön:
»För att utom ett fängelses murar dock
kunna vara fullkomligt fånge måste man
vara fruntimmer––––––. Jag vet att jag

i detta mitt öde har många systrar i
verl-den. O, mina stackars vänner! hvad jag
gerna skulle vilja trösta er!»

En liten låga, flämtande efter luft i ett
ispalats — bilden passar in på Fredrikas
situation i patron Bremers Ärstahem. Gärna
tillgriper hon också bilder av denna typ. I
självbiografin från 1831 skriver hon sålunda

85

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:12:53 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1951/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free