Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den instängda lågan. Ett motiv hos Fredrika Bremer. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Axberger
om sin kris i tjugoårsåldern: »Känslan af
plåga domnade ej, den blef med hvarje
dag skarpare, liksom frosten under en
tilltagande vinter. Lågan i min själ
flämtade ångestfull och ville blott ett — för alltid
slockna» (kurs. här.). I ett brev några år
senare antyder hon för Gei jer hur hämmad
hennes ungdom varit. »Ack ser du, jag var
länge sjelf såsom flamman i milan med natt
och aska öfver mitt hufvud utan luft och
andrum.» Här uppträder en variant av
symbolen, som författarinnans fantasi
kretsat kring under åtskilliga år. Den
förekommer redan i några verser från 1828, där hon
säger sig vilja förvandla milans tärande
eld i sitt inre till en klar »offerflamma».
Likaså tillgriper hon bilden, när hon i
inledningskapitlet till andra delen av
Familjen H (1831) karakteriserar
Elisabeth-gestal-ten: »Hennes själ liknade elden i milan,
dess lågor synas ej, de bryta ej ut men
förtära stilla och säkert sin boning.»
Visste Fredrika Bremer, när hon lät
milan symbolisera sin konfliktsituation,
att dess dolda glöd stundom söker utlopp i
förödande explosioner? I varje fall gäller
denna tillämpning av symbolen
Elisabeth-gestalten i Familjen H. Alltifrån hennes
framträdande i romanens andra del är den
förtärande inre elden hennes signum. Den
skymtar upprepade gånger i hennes
repliker, bl. a. i en patetisk bikt för Beata
Hvardagslag. Hennes olycka, säger hon
här, är att hon är en kvinna, »som naturen
gifvit en själ, full af eld, känslostyrka och
enthusiasm» och som därför ej kan finna sig
tillrätta i »den tysta verld, uti hvilken
hennes plats af samhällsordningen blifvit
anvist». Hon har velat överträda dess
skrankor, men har av »människor och
convenancer» ständigt visats tillbaka till
sitt »inte-lif». Nu varnar hon varje kvinna
för sitt öde.
Din egen passionerade själ — se der draken, mot
hvilken du bör strida, hvars eld skall förtära dig
och blifva andras bane, om den ej qväfves. Under-
gif dig ödet och samhällslagarne . . . bekämpa
dig sjelf . . . eller skall du lida och krossas som
jag! — För mig är det för sent att kämpa––.
Elden har tagit öfverhand — templet brinner,
brinner, brinner —■ och skall brinna, — till dess
vin-darne ej mer finna annat än dess aska» (kurs. här).
Emellertid var det närmast indirekt, som
ärelystnaden och dådlusten vållade
Elisabeths olycka. Den omedelbara orsaken var
en annan sida av hennes passionerade natur.
Hämmad i sin verksamhetsiver, kom hon
så småningom att fixera sina känslor vid
sin farbroder och förmyndare. Denne, som
levde i ett lyckligt äktenskap, stötte bort
henne. Förgäves sökte hon lyckan med en
annan man. Alltmer kom hon ur balans
och hamnade för en tid i sinnessjukdom.
När hon efter tillfrisknandet återvände till
farbroderns hem, var hennes kärlek bytt i
i hat:
»Hans bild förföljde mig, — sofvande eller
vakande, såg jag blott den. Den stod framför
mig som en jätte, —■ den förqväfde ■— den
borttog min luft. — Vore ej han ... så skulle jag
andas! Vore ej han ... så vore jag! Vore han ej till
mera, —• skulle han upphöra att vara mitt lifs
plåga. Struken ur de lefvandes lista, skulle han
väl snart nog upphöra att vara till i de lefvandes
minne ... Jag kunde ... ge mig luft . . .
hämnas . . . straffa honom —■ hämnas!»
Hon börjar umgås med planer på att
undanröja förmyndaren och genomför
omsider ett mordförsök. Sedan detta blivit
avvärjt — och förlåtet — är hon själv död
för världen. Det är för sent för henne att
kämpa. «Elden har tagit överhand.»
Parallellen med Hertha är påfallande.
Andens kvävda låga förvandlas till en
förödande brand, som hotar att bli en
annans bane: den mans som för Elisabeth
står i faders ställe. Säkerligen är det med
full rätt, som Ehnmark i brottet velat se
en objektivering av författarinnans hat
mot sin egen far under de krisår, då hon
som bittrast nedtrycktes av dennes
»järnhand». Det är, som Ehnmark säger, icke
mot en kallsinnig älskare utan mot en
86
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
