Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Den instängda lågan. Ett motiv hos Fredrika Bremer. Av Gunnar Axberger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gunnar Axberger
måste ha legat nära till hands att hon
prövat dem i sin fabuleringskonst.
Hos Elisabeth dominerar draget av
instängd lidelse. Sara å andra sidan är
öppen, omedelbar och inställd på att
bejaka passionen, som i hennes fall aldrig
får destruktiv karaktär. Det trotsiga lynnet
har de däremot gemensamt, liksom
egenskapen av frihetsälskande kvinna, kvävd
av hemlivets trånga skrankor. Bådas signum
är också andens flämtande låga och
lidelsens flammande vådeld. De ord Sara
skriver i sin dagbok, när hon i romanens andra
del införes såsom vuxen, kunde lika gärna
vara sagda av Elisabeth:
Vi läste högt Macbeth i går aftons. Alla fasade
för lady Macbeth. Jag teg, ty jag tyckte om
henne. Det var kraft i den qvinnan.––––-
När åskan dundrar och blixtrarne ljunga, då
anar jag lifvet, storheten och kraften, Men detta
tama alldaglighetslif — ––-det qväfver min
ande. O du i tysta nätter mig tärande låga, hvad
vill du? Det är ögonblick som du lyser, men
evigheter som du plågar och bränner mig.–––––-
Hvarföre är jag qvinna? Som man vore mig
lifvet och handlingen lätta och klara–––-—
Eländiga beroende! Eländiga qvinnans lott!–
För andra gången i mitt lif har jag i natt haft
samma underliga dröm. Jag tyckte mig vara i
mitt rum, då jag fick se stora massor af svarta
moln störta fram på himlen öfver mitt hufvud
ned mot horisonten, och det blef ett starkt dån
i luften.–––-
Fönstren i mitt rum flögo upp för stormen
och en stark nyfikenhet förde mig att se ut. Då
stod solen midt emot mig, blek, vattnig, utan
strålar, men luften rundt omkring i rymden
tycktes brinna; en eldglans flög öfver allting. Framför
mig stod en hög asp, hvars löf darrade och
prasslade under det eldgnistor sprakade utur dem,
och på en gren af trädet satt en stor, svart fågel,
som såg på mig med eldblick och sjöng doft och
tonlöst medan stormen och lågorna brusade
kring honom.
Kort efter det att Sara skrivit dessa
rader tar hon sitt livs avgörande steg.
Hon bryter sig ut ur sitt hem, där hon sedan
barndomen levt som älskad och bortskämd
fosterdotter, och följer en ung musiker som
hans hustru ut i Europa. Emellertid älskar
hon aldrig sin make, han är blott medlet till
hennes frihet. Den hon innerst älskar är
samme man, som länge stått i vägen för
hennes svärmiska frihetsdröm: fosterfadern.
Den dag, då hon bryter sig ut ur hemmet,
har hon en stormig scen med denne. I
tirader, som nog rymmer mycket av
författarinnans egna känslor under flickåren, ger hon
utlopp åt sin leda vid hemmets kvävande
trånga värld. Fosterfadern söker på skilda
sätt att få henne på andra tankar och tar
henne slutligen ömt vädjande i sin famn.
Sara darrade; hon var häftigt upprörd; med
obe-skrifliga känslor lutade hon sitt hufvud mot den
som höll henne fasttryckt till sitt bröst. Svårt
att säga, om det var onda eller goda englar, som
segrade inom Sara, då hon, efter ett ögonblicks
inre häftig kamp, sköt ifrån sig den faderlige
bedjaren och vände bort ansigtet från honom
i det hon sade: »Det är förgäfves! mitt beslut är
taget––––»
Fadern brusar upp, åberopar sin
för-myndarställning, förbjuder henne att resa.
För ett ögonblick möts deras blickar i
stum kamp. »På en gång kastade Sara sina
armar vildt kring fosterfadrens hals, en
kyss brände på hans läppar; i ögonblicket
derefter flög hon ur rummet.» Några
dagar senare har hon lämnat hemmet och
landet.
Liksom Elisabeth är Sara en
fiktionsgestalt, som är framförd för att övervinnas.
Även hennes väg leder till olycka. Bruten
och ångerfull återvänder hon omsider till
hemmet och låter ödmjukt infoga sig där.
Om kärleken till fosterfadern får man
ingenting mer veta.
Besläktad med Sara-typen är också den
vackra och trotsiga Flora i En dagbok
(1843). Eldsymbolen saknas här, medan
däremot fadershatet bryter fram mer
ohöljt än i någon av Fredrika Bremers
tidigare böcker. Vid två tillfällen skildras,
hur Flora fascinerad betraktar ett »skönt
porträtt av Beatrice Censi, den olyckliga
fadermörderskan». Hon frågar sig, hur
denna kände det efter mordet. »Före, det
88
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
